Om kväveåtervinning.

När det gäller att effektivisera jordklotets kväveutnyttjande är det klart att kvävet i våra avfall och avlopp kommer i åtanke. Att använda det ger ju ingen extra belastning. Vad finns det för möjligheter?

 Avloppsslam. Innehåller en mycket liten del av kväveflödet.

Bevattning med avloppsvatten. Ses som viktigt i delar av världen. Men i ljuset av vår slamdiskussion känns det knappast aktuellt som en storskalig lösning.

Återvinning av kväve i reningsverken. Hydro körde en process i ett av Oslos reningsverk på 90-talet (jag vet inget om dess öde). Ammoniak drevs av och uppsamlades i syra till ammoniumnitrat. En annan process har diskuterats: utfällning av magnesiumammoniumfosfat (struvite). Det tar hand om fosfor och en del kväve. I en ny situation kan dessa processer aktualiseras.

Urinseparerering. Tar hand om det mesta kvävet. Ett lagrings- och distributionsproblem för storstäder, men en möjlig dellösning.

Kompostering. Har mycket god klang men är en kväveslösande process.

För Uland finns utvecklingar, Engångstoaletter som Pee-Poo bag. Men det är svårt i vårt samhälle.

Sedan finns ju en annan princip, inte så¨olik den vi har: vi omvandlar avfallsflödet till inert kvävgas och hämtar in ny i en ammoniakfabrik. Då har vi omvandlat kvävefrågan till en energifråga.

Klimatsmart – eller inte?

Ät inte ris för klimatets skull. Avstå från nötkött och rädda planeten. Många ivriga och välmenande röster hörs.

Det är globala frågor. Om vi tar riset först. Riset ger mer växthusgaser än t ex vete därför att det mesta produceras i ”våtmark”. De mest odlingsvärda rissorterna är avpassade för det. Och vad vill vi med en sorts ”boycott”. Att ytterligare förvärra läget för Östasiens bönder? Vad ska dom göra när dom har sina ”paddy fields” och hela samhället och kulturen är uppbyggd kring riset?

Men något måste göras. Mer konstruktivt är att förändra risodlingen. Ta fram högproducerande sorter som inte behöver stå så mycket i vatten. Förändra odlingstekniken. Men det kräver tid. Vi måste ge utvecklingen en chans. Inte slå ihjäl och missa den chansen. Om världens ris skulle ersättas med t ex vete skulle det kräva nyodlingar som nog ger större klimatpåverkan än riset.

 

Och våra kor? Inte riktigt lätt, särskilt inte om de nya högre klimatvärdena för metan står sig. Men det är inte så självklart när vi tänker globalt. Världens gräsmarker är mer vidsträckta än odlingsmarken. Om inte idisslare ska använda gräsmarken – vad blir det då? Buskmark? Plus många miljoner människor som förlorar sin grund.

Ska vi arbeta för att få bort våra kor medan världen i övrigt inte kan följa med?

Idisslare, kor, som livnär sig på gräs i huvudsak, har fördelar. Men tveksamt är intensivuppfödda djur som fodras med spannmål och soja.

Och faktiskt – när på problemet är känt – jag undrar om vi inte inom 10 år har djur som släpper ut betydligt mindre metan.

Halmenergi kan ge klimatneutralitet i växtodlingen..

 Odling av bioenergigrödor konkurrerar med matproduktion och många frågar sig om vi i framtiden har råd att använda jordbruksmark till ren energiproduktion. I dagens överskottsläge syns frågan inte aktuell, men det är ju framtiden vi talar om. Det må emellertid vara hur som helst med det – det finns bioenergi som inte konkurrerar med vanlig jordbruksproduktion: halm och andra restprodukter. Det är viktigt att använda dem fullt ut.

 

Men halmen kan behövas för mullbildning och man måste veta vad man gör. Mullhalten kan behöva underhållas. Det kan man dock göra med fånggrödor. På det viset får man många fördelar på en gång: behövlig markvård tillgodoses, i många fall skördeökningar, inkomster av att sälja halm, om halmen går till bioenergi och man räknar växthusgaser på helheten kan en bra växtodling bli klimatneutral.

 

Metan och klimat. Ännu större problem?

Ny forskning tycks visa att vi ska räkna med att metan är 35 gånger värre än koldioxid, inte 21 som vi räknat med tidigare.

Det blir ett ännu sämre läge för de stackars korna. Jag har faktiskt provat några varianter av vegetariska biffar för säkerhets skull. De var riktigt goda.

Men det är inget att skämta om. Om nu detta är riktigt har det nog ännu värre konsekvenser: den globala uppvärmningen frigör mer metan från tundror och sjöbottnar. Och då blir det ännu större återkoppling i denna självdrivande uppvärmning.

Därmed ännu större skäl att bromsa förloppet där vi kan. En möjlighet är att lagra mer kol i jordarna, att öka mullhalten. Och det kostar inget, vi tvärtom tjänar på det. Odla mer fånggrödor, mer reducerad bearbetning och övervintrande fånggrödor.

Att ha marken bar under hösten är ett slöseri med energi, växthusgaser och markbördighet.

Det gällde tidigare. Ännu mer nu med denna information.

 

Framtidsdiskussion.

 Det är faktiskt så att man känner sig lite ”låg” och nästan pessimistisk. Beror på följande:

En bok av Margaret Atwood, The year of the flood. En dyster framtid berättas om. Men jag har inte färdigläst.

En annan bok med en optimistisk titel, David Jonstad: Vår beskärda del. En lösning av klimatkrisen. En i stort sett konstruktiv bok. Mänskligheten kan lyfta sig i håret och klara svåra situationen, det visar inte minst erfarenheter under krigen. Men det behövs krismedvetande, och det har vi inte ännu, tror jag. Jonstad förespråkar energiransonering. Det blir ett helt annat samhälle. Ett citat som jag faktiskt håller med om, när man tänker på västeuropeiska samhällen: Bob Hopkins i The transition handbook: ”Jag är inte rädd för en värld med mindre konsumtion, färre prylar och ingen ekonomisk tillväxt. Jag är faktiskt mer rädd för motsatsen.” Jonstads bok är rik på fakta och konstruktiv diskussion. Men så kommer följande passus som förstör tilltron: ”I konventionellt jordbruk går det åt stora mängder fossil energi under hela processen, från produktion till konsumtion. För varje enhet energi som produceras i form av mat kräver industrijordbruket flera enheter energi i form av fossila bränslen.” Halvt rätt men helt fel kommunikation. ”Industrijordbruket” producerar i växtodlingen nära 10 gånger mer energi än man sätter in. Sedan kommer animalieproduktionen. Med den inkluderad är det bara 1,5 gånger mer energi kvar. Och den småskaliga är inte bättre än annan, snarare tvärtom. Och sedan skall det genom distribution och flera handelsled, sedan till hushållen genom köket och till bordet. I den kedjan finns mycket att förbättra och närodlat har där en fördel.

Tänk att vissa gamla uppfattningar ska vara så svåra att ändra och så lätta att föra vidare. Det är inte hoppfullt.

Jordklotets gränsvärden.

 En stor rubrik i Land Lantbruk i dag den 13 november. Jordbrukets kväve behöver minskas till mindre än en tredjedel av dagens. 121 miljoner ton kväve globalt bör bli 35.

Siffran gäller fixering av kväve och det är summan av industriellt fixerat gödselkväve och biologisk fixering. Gödselkvävet är nu strax under 100 miljoner ton och prognosen för behov framöver är 3 nya miljoner ton varje år. Ökande befolkning behöver mer mat.

Det är kanske behövligt med en ”chockterapi”.

Siffran 35 säger inget om hur produktionen ska klaras, den är en gissning av hur mycket de globala ekosystemen kan tåla på sikt utan betydande förändringar.

 Men visst betonar beräkningen att vi har en utmaning framför oss, eller egentligen flera stycken, om vi nu inte visste det förut:

Effektiv gödsling i jordbruket. Vi har kommit långt men är inte framme. Globalt finns stora förbättringsmöjligheter.

Effektiv hushållning i djurproduktionen. Här ligger den största utmaningen. Frågan är om inte systemet att via djur omvandla växter till animalier blir ifrågasatt. Det är inte särskilt effektivt på något sätt. Men ost och biff och bacon vill vi gärna äta.

Avfallssidan. Målet med med jordbruk och matproduktion är ju just att det ska ätas upp. Kvävet ska bli mat och sedan avfall. En person omsätter ungefär 10 kg kväve per år. Så våra 9 miljoner svenskar omsätter ca 90 tusen ton kväve. Husdjuren omsätter ca 120 (katter och hundar oräknade) och av detta försvinner 40 som ammoniakavdunstning. Mineralgödseln är ca 160. Det är klart att om vi kunde återföra avfallskväve och ammoniak till åkern skulle vi spara kväve. Och visst – arbete pågår men återföringen är minimal.

För avfallskväve finns en ”växlingsmöjlighet”. Om det kostar mer energi och utsläpp att få avfallskvävet till åkern än det kostar att ”oskadliggöra” det och tillverka nytt är ju det senare att föredra.

Vi har intressanta diskussioner att se fram emot.

Hur få miljöutveckling i global konkurrens?

Test av en tanke. 

Jordbrukets huvudprodukter är stapelvaror utan identitet. Priser bildas på börser i internationell konkurrens. Endast för små nischer kan man ta ut merpriser, men nästan per definition betyder det att en sådan nischprodukt inte kan växa och bli dominerande. Merpris kan inte bli det normala.

Men miljöutveckling behövs för den stora produktionen i det läge vi är globalt..

 Miljöutveckling kan betyda merkostnader och minskad konkurrenskraft. Den aktuella utvecklingen i Sverige ger ett praktiskt exempel. Den som går före förlorar. Situationen brukar kallas Fångarnas dilemma.

Men man skulle kunna tänka sig följande, där kväveskatt tas som exempel:

Sverige vill ha miljöutveckling. Vi behåller kväveskatten, den gör en del nytta. Men jordbruket får full kompensation. Skatten återbetalas direkt till jordbrukarna men utan koppling till deras gödsling. Skatten får därför den styreffekt vi är ute efter. Och inte minst: bidrar med incitament till utveckling av effektiva tekniker.

Till stor del kan just en kväveskatt bli självfinansierande (se inlägg tidigare  ), men driftskostnader kan nog det allmänna behöva stå för.  För andra frågor kan anspråken på det allmänna bli större.

Men vem är ”det allmänna”? Utveckling i denna riktning är inte ett specifikt svenskt intresse, det är mycket vidare. Det skulle inrättas en internationell fond/organisation som kan gå in med medel så att man inte fastnar i Fångarnas Dilemma. Det skulle utvecklingen i hela världen tjäna på.

 

Rådgivningens möjligheter.

 Nu har det gått några dagar igen. Förberedelser för presentation för rådgivare på onsdag. Växtföljd, mullhalt och klimataspekter. Det sög upp skrivlusten. Och tankelusten.

Kan jordbruket ta till sig en klimatrådgivning? Och i så fall varför?  Eller varför inte?

”Vi kan inte ha merkostnader i en konkurrenssituation.”  Förståeligt argument, men om det nu är så att det inte kostar något utan genererar en liten merinkomst på 100 kr/ha, eller till och med mer? Dessutom ger en säkring av bördighetsutvecklingen.

Läget tycks vara att ett sådant paket inte är attraktivt på marknaden. Inte tillräckligt för att man ska visa intresse. Inte heller tillräckligt för att rådgivningsföretag ska se det värt att satsa på. Men gå gärna in på hemsidan och se vad det handlar om.

Jag kan vara nöjd med att hemsidan är omgjord, www.greengard.se . Den är annorlunda och ger mer direkt information. Hoppas jag.

Prioriterade frågor för växtodlingen beträffande klimatgaser:

 

• Nyodla inte. Spara naturmarker, gräsmarker och skogar. Globalt! Öka dem gärna. Storleksordning minst 7000 CO2ekv (GHG) per hektar.
• Organiska jordar borde överföras till långvarigt gräs. Det gör nog inget om det är gödslat och intensivt, bara jorden inte rörs. En bioenergimöjlighet? 5000 – 20000 GHG.
• Mineraljordar med höga mullhalter (> 3% C): helst ”No till”, plogfritt och direktsått. Övervintrande fånggrödor alltid när det går. Fritt fram för halmskörd. 1000 GHG.
• Mineraljordar med måttliga och lägre mullhalter: Det är bra om de brukas som ovanstående grupp. Vårda mullhalten på de sätt som står till buds (höga skördar, skörderester tillbaka eller kontrollerad bioenergiutvinning av halm etc, fånggrödor helst övervintrande).
• Arbeta för hög kväveeffektivitet med alla medel (precisionsgödsling i vid mening som omfattar årsmånsanpassning och kompletteringsprincip, effektiva tekniker som radmyllning, effektiva gödselmedel mm). Sparade 20 kg N vid oförändrad skörd betyder ca 150 – 250 GHG. Kvävet påverkar även vatten och ozonlager vilket höjer denna frågas betydelse.
• Biobränsle i traktortanken sparar ca 200 GHG.
• Spara drivmedel (ecodriving, red. bearb.).  20% besparing gör ca 40 GHG.
• Lågavkastande och svårbrukade fältdelar som egentligen går med förlust borde undantas från intensiv brukning. De kan bli fågelåkrar, skyddszoner, trädor, skog, beroende på landskapet. Betyder kanske 1000 GHG för den areal som omfattas, vid högre mullhalter flera gånger mer.
• Att hålla marken obeväxt på hösten är slöseri med energi, växthusgaser och markbördighet.

Denna lista blev en sorts sammanfattning av ett PM för Greppa Näringen.