Jordklotets gränsvärden.

 En stor rubrik i Land Lantbruk i dag den 13 november. Jordbrukets kväve behöver minskas till mindre än en tredjedel av dagens. 121 miljoner ton kväve globalt bör bli 35.

Siffran gäller fixering av kväve och det är summan av industriellt fixerat gödselkväve och biologisk fixering. Gödselkvävet är nu strax under 100 miljoner ton och prognosen för behov framöver är 3 nya miljoner ton varje år. Ökande befolkning behöver mer mat.

Det är kanske behövligt med en ”chockterapi”.

Siffran 35 säger inget om hur produktionen ska klaras, den är en gissning av hur mycket de globala ekosystemen kan tåla på sikt utan betydande förändringar.

 Men visst betonar beräkningen att vi har en utmaning framför oss, eller egentligen flera stycken, om vi nu inte visste det förut:

Effektiv gödsling i jordbruket. Vi har kommit långt men är inte framme. Globalt finns stora förbättringsmöjligheter.

Effektiv hushållning i djurproduktionen. Här ligger den största utmaningen. Frågan är om inte systemet att via djur omvandla växter till animalier blir ifrågasatt. Det är inte särskilt effektivt på något sätt. Men ost och biff och bacon vill vi gärna äta.

Avfallssidan. Målet med med jordbruk och matproduktion är ju just att det ska ätas upp. Kvävet ska bli mat och sedan avfall. En person omsätter ungefär 10 kg kväve per år. Så våra 9 miljoner svenskar omsätter ca 90 tusen ton kväve. Husdjuren omsätter ca 120 (katter och hundar oräknade) och av detta försvinner 40 som ammoniakavdunstning. Mineralgödseln är ca 160. Det är klart att om vi kunde återföra avfallskväve och ammoniak till åkern skulle vi spara kväve. Och visst – arbete pågår men återföringen är minimal.

För avfallskväve finns en ”växlingsmöjlighet”. Om det kostar mer energi och utsläpp att få avfallskvävet till åkern än det kostar att ”oskadliggöra” det och tillverka nytt är ju det senare att föredra.

Vi har intressanta diskussioner att se fram emot.

Hur få miljöutveckling i global konkurrens?

Test av en tanke. 

Jordbrukets huvudprodukter är stapelvaror utan identitet. Priser bildas på börser i internationell konkurrens. Endast för små nischer kan man ta ut merpriser, men nästan per definition betyder det att en sådan nischprodukt inte kan växa och bli dominerande. Merpris kan inte bli det normala.

Men miljöutveckling behövs för den stora produktionen i det läge vi är globalt..

 Miljöutveckling kan betyda merkostnader och minskad konkurrenskraft. Den aktuella utvecklingen i Sverige ger ett praktiskt exempel. Den som går före förlorar. Situationen brukar kallas Fångarnas dilemma.

Men man skulle kunna tänka sig följande, där kväveskatt tas som exempel:

Sverige vill ha miljöutveckling. Vi behåller kväveskatten, den gör en del nytta. Men jordbruket får full kompensation. Skatten återbetalas direkt till jordbrukarna men utan koppling till deras gödsling. Skatten får därför den styreffekt vi är ute efter. Och inte minst: bidrar med incitament till utveckling av effektiva tekniker.

Till stor del kan just en kväveskatt bli självfinansierande (se inlägg tidigare  ), men driftskostnader kan nog det allmänna behöva stå för.  För andra frågor kan anspråken på det allmänna bli större.

Men vem är ”det allmänna”? Utveckling i denna riktning är inte ett specifikt svenskt intresse, det är mycket vidare. Det skulle inrättas en internationell fond/organisation som kan gå in med medel så att man inte fastnar i Fångarnas Dilemma. Det skulle utvecklingen i hela världen tjäna på.

 

Rådgivningens möjligheter.

 Nu har det gått några dagar igen. Förberedelser för presentation för rådgivare på onsdag. Växtföljd, mullhalt och klimataspekter. Det sög upp skrivlusten. Och tankelusten.

Kan jordbruket ta till sig en klimatrådgivning? Och i så fall varför?  Eller varför inte?

”Vi kan inte ha merkostnader i en konkurrenssituation.”  Förståeligt argument, men om det nu är så att det inte kostar något utan genererar en liten merinkomst på 100 kr/ha, eller till och med mer? Dessutom ger en säkring av bördighetsutvecklingen.

Läget tycks vara att ett sådant paket inte är attraktivt på marknaden. Inte tillräckligt för att man ska visa intresse. Inte heller tillräckligt för att rådgivningsföretag ska se det värt att satsa på. Men gå gärna in på hemsidan och se vad det handlar om.

Jag kan vara nöjd med att hemsidan är omgjord, www.greengard.se . Den är annorlunda och ger mer direkt information. Hoppas jag.

Prioriterade frågor för växtodlingen beträffande klimatgaser:

 

• Nyodla inte. Spara naturmarker, gräsmarker och skogar. Globalt! Öka dem gärna. Storleksordning minst 7000 CO2ekv (GHG) per hektar.
• Organiska jordar borde överföras till långvarigt gräs. Det gör nog inget om det är gödslat och intensivt, bara jorden inte rörs. En bioenergimöjlighet? 5000 – 20000 GHG.
• Mineraljordar med höga mullhalter (> 3% C): helst ”No till”, plogfritt och direktsått. Övervintrande fånggrödor alltid när det går. Fritt fram för halmskörd. 1000 GHG.
• Mineraljordar med måttliga och lägre mullhalter: Det är bra om de brukas som ovanstående grupp. Vårda mullhalten på de sätt som står till buds (höga skördar, skörderester tillbaka eller kontrollerad bioenergiutvinning av halm etc, fånggrödor helst övervintrande).
• Arbeta för hög kväveeffektivitet med alla medel (precisionsgödsling i vid mening som omfattar årsmånsanpassning och kompletteringsprincip, effektiva tekniker som radmyllning, effektiva gödselmedel mm). Sparade 20 kg N vid oförändrad skörd betyder ca 150 – 250 GHG. Kvävet påverkar även vatten och ozonlager vilket höjer denna frågas betydelse.
• Biobränsle i traktortanken sparar ca 200 GHG.
• Spara drivmedel (ecodriving, red. bearb.).  20% besparing gör ca 40 GHG.
• Lågavkastande och svårbrukade fältdelar som egentligen går med förlust borde undantas från intensiv brukning. De kan bli fågelåkrar, skyddszoner, trädor, skog, beroende på landskapet. Betyder kanske 1000 GHG för den areal som omfattas, vid högre mullhalter flera gånger mer.
• Att hålla marken obeväxt på hösten är slöseri med energi, växthusgaser och markbördighet.

Denna lista blev en sorts sammanfattning av ett PM för Greppa Näringen.

 

Klimatet – ändringar märks på olika håll.

Fick i går med posten Farming Outlook, en tidskrift från Pakistan. Om försörjningen av den växande befolkningen, om svårigheter i jordbruket (medelskördarna av vete ligger på 2500 kg och har inte ökat det senaste decenniet), om vattenbrist och överutnyttjande av vatten.

Men det som slog mig mest var faktiskt några rader av Zahrah Nasir, en trädgårdsspecialist i norra Pakistan. Översatt: ”Eftersom klimatet ändras, vilket blir mer uppenbart för varje år, och våra vanliga grödor lider av oväntade klimathändelser,  så är det viktigt att pröva nya sorter och grödor.”

Under en studieresa till rumänskt lantbruk i somras blev det klart att man märkte att klimatet ändras och räknar med att det fortsätter. Behovet av bevattning ökar, och så vidare.

Hos oss är det lite mer teoretiskt. och avlägset. Vi har ju också förmånen att se vissa fördelar och inte bara nackdelar.

 Men visst grips man av oro av sådana konkreta rapporter som nämnts.

Jordbruk – miljö – ekonomi.

 

I korta meningar:

 

Jordbruket står för 3% av ekonomin men för mer än 20% av biosfärens landkomponent. Så man kan fråga sig vilken roll som är viktigast.

 

I den politiska diskussionen märks en övertro på att ”marknaden” fixar allt. Den gör faktiskt inte det. Utan justeringar styr den mot en onödigt ineffektiv ekologisk funktion.

 

Det finns mer att göra med full eller faktiskt förbättrad konkurrenskraft. – åtgärder som går med vinst, om än inte spännande stor, men de miljömässiga plusposterna kan bli betydande.

 

Faktorer som gynnar konkurrenskraften är specialisering och anpassbarhet (vi kan säga kortsiktighet).

Faktorer som gynnar god ekologisk funktion är mångfald och långsiktighet. Precis motsatsen.

 

Vi brukar tala om det avtagande merutbytets lag (när det gäller avkastning).

Men vi har också en tilltagande påverkans lag (när det gäller miljö).

 

Detta att marknadsekonomin premierar kortsiktighet bör vara en stark varningssignal för hela världens jordbruk.

 

Det blev ett uppehåll i mitt bloggande. Jag har varit upptagen med annat skrivande och då räckte det inte till för bloggen. Ska försöka ändra på det.

Tänk igenom ovanstående satser.

Det är så man blir betänksam, nästan rädd. För barnbarnens skull. Men lite hopp finns där också.

Gränser för vår planet

Stockholm Resilience Center presenterar ett nytt tänkesätt: hur mycket tål planeten av olika faktorer? Man har identifierat tre mest kritiska: klimatgaser, biodiversitet och kväve/fosfor i omlopp. Ännu är inget kvantifierat, men nog är åtminstone de trender vi har ganska alarmerande.

I Alnarp konfererades en dag om Jordbrukets konkurrenskraft. Bra sammanfattningar från olika branscher, men ändå kan man undra: vad nytt kom fram? De flesta har det mycket besvärligt i den internationella konkurrensen. Man kan bara undra – om vi hade gjort en global genomgång – hade inte alla haft det lika besvärligt då? Är det så världen är? Alla ska kämpa med kostnader och utveckling för att vi ska få framsteg.

Men man kan notera att i Alnarp nämndes inte mycket om miljö/uthållighet. Det är inte lätt att prioritera när ekonomin är ett stort bekymmer.

Men jag får ta fram min gamla käpphäst: det finns win-win situationer för både ekonomi och miljö. Några exempel:

För många växtodlare: bättre mullhushållning, mellan/fånggrödor, reducerad bearbetning, halm som bioenergi (om mullhalten är under kontroll)

Ecodriving

Använd etiketterna till höger så kommer mer inlägg om olika frågor.

Kväveskatt behöver inte ge konkurrensnackdel.

 

I dagens läge har vi kväveskatt. Även om den ska avskaffas år 2010, låt oss diskutera vilka problem och möjligheter en kväveskatt ger. Bakgrunden till att den ska avskaffas är att den minskar det svenska jordbrukets konkurrenskraft. Samtidigt är det knappast ifrågasatt att kvävet är en kraftfull aktör i miljön, det globala utrymmet blir alltmer trångt på alla sätt och det är i högsta grad angeläget att hålla kvävet i strama tyglar. Skatten har hjälpt till med detta. Den minskar kväveinsatserna ”på toppen”, och det är där de är minst effektiva och ger störst förluster.

 

Låt oss se om vi kunde komma ifrån konkurrensnackdelen på något annat sätt. Staten kan ta in skatten och sedan betala ut den igen till jordbruket utan sammanhang med den aktuella kvävegödslingen. Då får den individuelle jordbrukaren fortfarande ett extra incitament att spara på kvävet medan såväl den individuelle som branschen får pengarna tillbaka, om än något omfördelade.

 

I nedanstående tabell provas tre fördelningsalternativ:

1. Influten skatt fördelas på jordbruksarealen. Ett rakt tillskott på ”arealbidraget”.
2. Återbetalning viktas efter skörden i skördeområdet.
3. Återbetalning viktas efter skördeskillnader gentemot en bas, kanske skörden i det lägsta skördeområdet.

 

Kvävegiva och skörd i tabellen ska inte förväxlas med resultat från kväveförsök. Det ska ses som olika områden med olika kväveinsats och olika medelskörd. I realiteten är områdena olika stora, räkneexempel för detta har gjorts. Det påverkar inte resultatet. Siffrorna är per hektar.

 

Räkneexempel på kväveskatt med återfördelning efter:
1, Rakt i kr/ha
2. Viktning efter områdets skördenivå (jfr arealersättning)
3. Viktning efter skördedifferens områdesvis mot en grundnivå
		Inbetald	Möjligheter till återfördelning, diff mot 0 skatt
N-gödsling	Skörd	kväveskatt	Rak medel	Vikt. Skörd	Vikt sk.diff
0	3000	0	180	99	0
50	4500	90	90	59	21
100	6000	180	0	19	41
150	6700	270	-90	-48	3
200	7000	360	-180	-128	-65
Medel:	5440	180	0	0	0

 

Den raka medelersättningen kan sägas vara utvecklingshämmande. Det högproducerande mest konkurrenskraftiga jordbruket missgynnas. Men i de andra alternativen blir detta problem gradvis minskat. En kostnad på under 100 kr/ha kan inte ses som en avgörande belastning. Vill man kan även detta arbetas bort. Om man i det högproducerande området gödslar med 200 kg N blir skatten 360 kr men man får tillbaka 295. Gentemot helt borttagen skatt blir differensen en kostnad på 65 kr i exemplet. Det ändrar föga jordbrukarens ekonomi men incitamentet att effektivisera kvävet är fortfarande förhöjt. Om han klarar skördenivån med 150 kg kväve har han betalt 270 kr i skatt men får tillbaka 295. Det är gjort fler räkneexempel med bl a olika kvävefördelning inom samma skördeområde. Ingen råkar sämre ut än med dagens skatt. De som kommer något i kläm är högkväveanvändare inom låg-skördeområden. I den mån det gäller specialgrödor bör någon form av speciallösning kunna ordnas.

 

Ett sådant system skulle möjliggöra för Sverige att gå före i denna miljöfråga. Det påverkar inte bara utlakning utan också den starka klimatgasen lustgas som även är ett problem för ozonskiktet. Det gynnar tekniker för effektiv kväveanvändning och kretslopp.

 

Man skulle möjligen kunna tycka att detta är mycket administrativt krångel. Men detta blir schablonmässigt per areal områdesvis. Och detta göres redan med olika arealersättningar.

 

Det är klart att denna tanke får prövas bättre, inte minst gentemot myndigheter och politiker. Och ekonomer.

Hot och möjligheter.

Hot mot ozonskiktet som skyddar oss mot skadlig strålning. Hotet är lustgas, N2O. Det är inget nytt. Det var faktiskt den första lustgasdiskussionen någon gång på 1980-talet. Innan vi hade någon klimatdiskussion. Men nu kommer det en vetenskaplig rapport i Science (28 aug) där man menar att lustgas kommer att vara det största hotet mot ozonskiktet under detta århundrade. Så det gäller att hålla kvävet i strama tyglar.

Dålig timing med kväveskatten.

 Och så möjligheterna. I samma Science – en forskningsnotis. Majsen försvarar sig. När majs angrips av ”rootworm” utsöndrar den ämnen, terpener, som lockar till sig nematoder som angriper rootworms. Tyvärr är förädlade sorter inte så bra på detta. Men nu har man med genteknik återintroducerat den förmågan och visat att det fungerar.

Kväveskatten bort.

 Jordbruksministern lovar avskaffa kväveskatten. Motiveringen: vi ska behålla jordbruket i Sverige.

Det ligger något i argumentet och det hela är politiskt förståeligt. Men det är ändå fel. Kväveskatten har underlättat utvecklandet av en agronomiskt riktig gödsling i Sverige. Det innebär ingen revolution att den försvinner men en förändring som innebär följande trender:

I snitt något ökade kvävegivor

Ökad kväveutlakning

Ökad växthusgasbelastning.

Mindre drivkraft för kvävehushållning, t ex genom vidgad stallgödseldistribution.

Jag är övertygad om att här föreligger någon informationsmiss. Om rätta signaler om betydelsen för växthusgasbelastningen hade nått departementet tror jag beslutet hade blivit annorlunda.

Det är synd att man inte sökte andra alternativ för att kompensera jordbruket för denna kostnad.

 Nu är det i stället viktigt att ännu mer betona betydelsen av i det enskilda fallet anpassad gödsling. Precisionsgödsling. Det undanröjer de flesta av de nackdelar som nämnts ovan.