Kväveskatt behöver inte ge konkurrensnackdel.

 

I dagens läge har vi kväveskatt. Även om den ska avskaffas år 2010, låt oss diskutera vilka problem och möjligheter en kväveskatt ger. Bakgrunden till att den ska avskaffas är att den minskar det svenska jordbrukets konkurrenskraft. Samtidigt är det knappast ifrågasatt att kvävet är en kraftfull aktör i miljön, det globala utrymmet blir alltmer trångt på alla sätt och det är i högsta grad angeläget att hålla kvävet i strama tyglar. Skatten har hjälpt till med detta. Den minskar kväveinsatserna ”på toppen”, och det är där de är minst effektiva och ger störst förluster.

 

Låt oss se om vi kunde komma ifrån konkurrensnackdelen på något annat sätt. Staten kan ta in skatten och sedan betala ut den igen till jordbruket utan sammanhang med den aktuella kvävegödslingen. Då får den individuelle jordbrukaren fortfarande ett extra incitament att spara på kvävet medan såväl den individuelle som branschen får pengarna tillbaka, om än något omfördelade.

 

I nedanstående tabell provas tre fördelningsalternativ:

1. Influten skatt fördelas på jordbruksarealen. Ett rakt tillskott på ”arealbidraget”.
2. Återbetalning viktas efter skörden i skördeområdet.
3. Återbetalning viktas efter skördeskillnader gentemot en bas, kanske skörden i det lägsta skördeområdet.

 

Kvävegiva och skörd i tabellen ska inte förväxlas med resultat från kväveförsök. Det ska ses som olika områden med olika kväveinsats och olika medelskörd. I realiteten är områdena olika stora, räkneexempel för detta har gjorts. Det påverkar inte resultatet. Siffrorna är per hektar.

 

Räkneexempel på kväveskatt med återfördelning efter:
1, Rakt i kr/ha
2. Viktning efter områdets skördenivå (jfr arealersättning)
3. Viktning efter skördedifferens områdesvis mot en grundnivå
		Inbetald	Möjligheter till återfördelning, diff mot 0 skatt
N-gödsling	Skörd	kväveskatt	Rak medel	Vikt. Skörd	Vikt sk.diff
0	3000	0	180	99	0
50	4500	90	90	59	21
100	6000	180	0	19	41
150	6700	270	-90	-48	3
200	7000	360	-180	-128	-65
Medel:	5440	180	0	0	0

 

Den raka medelersättningen kan sägas vara utvecklingshämmande. Det högproducerande mest konkurrenskraftiga jordbruket missgynnas. Men i de andra alternativen blir detta problem gradvis minskat. En kostnad på under 100 kr/ha kan inte ses som en avgörande belastning. Vill man kan även detta arbetas bort. Om man i det högproducerande området gödslar med 200 kg N blir skatten 360 kr men man får tillbaka 295. Gentemot helt borttagen skatt blir differensen en kostnad på 65 kr i exemplet. Det ändrar föga jordbrukarens ekonomi men incitamentet att effektivisera kvävet är fortfarande förhöjt. Om han klarar skördenivån med 150 kg kväve har han betalt 270 kr i skatt men får tillbaka 295. Det är gjort fler räkneexempel med bl a olika kvävefördelning inom samma skördeområde. Ingen råkar sämre ut än med dagens skatt. De som kommer något i kläm är högkväveanvändare inom låg-skördeområden. I den mån det gäller specialgrödor bör någon form av speciallösning kunna ordnas.

 

Ett sådant system skulle möjliggöra för Sverige att gå före i denna miljöfråga. Det påverkar inte bara utlakning utan också den starka klimatgasen lustgas som även är ett problem för ozonskiktet. Det gynnar tekniker för effektiv kväveanvändning och kretslopp.

 

Man skulle möjligen kunna tycka att detta är mycket administrativt krångel. Men detta blir schablonmässigt per areal områdesvis. Och detta göres redan med olika arealersättningar.

 

Det är klart att denna tanke får prövas bättre, inte minst gentemot myndigheter och politiker. Och ekonomer.

Rekordskörd och vattendirektiv.

Nu tycks skördar på 10 ton var regel åtminstone i Skånes slättbygder. Helst ska det vara lite mer. Men priset är på väg under kronan.

Om man tänker på saken: en persons årliga energibehov täcks av ca 300 kg spannmål. 300 kr. Det är vad man tjänar in på mindre än två arbetstimmar. Nu vill man väl ha lite annat också men mindre än en halv dags arbete skulle tjäna in till årsbehovet av jordbruksråvaror för livets nödtorft.

Är det bra eller dåligt? Jag skulle säga att det är bra för samhället på kort sikt i alla fall. Men på lång sikt finns frågetecken. Vi har ju nu stark prispress på mjölk. Utslagning har börjat och kan fortsätta. Även om en överproduktion ska minskas kan man undra om det här är bra på sikt. Det kanske blir mer frågan om storleksrationalisering och koncentration än om produktionsanpassning.

Vattendirektivet – samrådstiden börjar ta slut. Visst ska vi ha bra vatten. Ser man på vattenmyndigheternas hemsida får man bra och konkreta besked om status. Men vad om målet? Det verkar ibland som om vattnen ska återställas till jungfrulig status, men bara dom. För samhällen, industrier, avloppssystem, marken och allt vad som finns på och i den kan ju inte gärna återställas till jungfrulig status. Då försvinner hela samhället.  Och då går det faktiskt inte för vattnet heller. Men allt beror på tolkningen, t ex vad är ”god ekologisk kvalitet”.

Jordbruksutveckling globalt – marknaden behöver hjälp.

 

En artikel i Science 19 juni 2009 (Vitousek m fl) tar fram 3 exempel som alla gäller majsodling:

Västra Kenya: tillförsel kväve 7, bortförsel kärna resp halm 23+36, balans –52

Norra Kina: tillförsel kväve 588, bortförsel kärna resp halm 361+0, balans +227

USA Midwest: tillförsel kväve 155, bortförsel kärna resp halm 145+0, balans +10

 

Kenya kommer ingen vart utan näringstillförsel, det kan kallas konstgödsel eller något annat. Systemet blir bara mer och mer utarmat utan tillskott. Författarna, ekologiska forskare, rekommenderar program och stöd för ökad gödsling. Dogmatiskt organiskt system klarar inte storskalig brist.

Norra Kina har ensidigt prioriterat produktion, vilket så här långt har lett till ett slösaktigt och miljöförstörande system.

USA har varit mer slösaktigt tidigare men medvetenhet och information har förbättrat läget. Det hör till bilden för USA att soja som inte behöver kvävegödsel odlas vartannat år i det exempel som angetts, och det betyder mycket för balansen.

Författarna drar slutsatsen att ibland behöver användning av  gödsel stimuleras (Kenya), ibland behöver den styras upp.

(Marknaden sköter inte detta. Kenyabonden har ingen marknad, i Kina prioriteras produktion).

 

Slutsats, översatt: ”.. de flesta nationella jordbruksorgan saknar möjligheter att följa vad som sker och har inte motiv och möjligheter att befordra bättre näringsbalans (fotnot: EU får beröm för sin politik). Utan verktyg för påverkan blir svårt att utveckla och underhålla moderna jordbrukssystem utan att åsamka fortsatta problem för människor och miljö.”

Man skulle önska att en sådan nyanserad diskussion kunde slå an hos politiker och opinionsbildare.

Marknad enbart räcker inte. Eller rättare – marknaden ges i dag inte chans att styra  mot uthållighet och ekologisk effektivitet. Det kunde ordnas.

Dogmatisk filosofi (organiskt ”ekologiskt”) räcker inte.

Vad är viktigt?

Ett citat ur en aktuell sammanfattning om mark och mull i Advances of Agronomy ( J Johnston m fl):

”När  jordbruket har pressats förbi en viss punkt kommer civilisationen det är grund för att kollapsa. Det finns ingenting sådant som ett post-agrikulturellt samhälle.”

Det är den ena sidan. Den andra är att jordbrukets andel av BNP ligger kring 3-5% för alla viktiga länder. Försumbart.

Och det försummas. I de flesta ekonomiska arbeten blir det bara gnäll kring jordbruksstöden. Det är en jättesvår fråga som vore värd en bättre behandling. Liksom den om jordbruk och miljö. Hur hantera arbete mot diffusa utsläpp i en värld som ska styras av priskonkurrens?

Min bakgrund till detta? Två aktuella böcker: Marian Radetzki: Råvarumarknaden och Lars Hultkrantz – Hans Tson Söderström: Marknad och politik.

 Råvarumarknaden behandlar också jordbruksråvaror. Den bild som växer fram är att priserna styrs av av små marginalkvantiteter som handlas på börsen. Den som för tillfället är billigast  blir bestämmande för priset. I princip kan det en säsong vara Australien, en annan Argentina. Marknaden tar inte ansvar för helheten, och här finns en skillnad gentemot råvaror vars stora volymer går i handel (t ex malmer). Jordbruket är faktiskt speciellt.

Marknad och politik: på nästan 500 sidor nämns knappast jordbruket. Ett kapitel om Miljöpolitikens mål och medel tillför heller ingenting som rör de för jordbruket svåra frågorna: hur hantera arbete med diffusa utsläpp och hur kunna kombinera miljöarbete med konkurrenskraft. Men boken är läsvärd av andra skäl.

Odling i Balans.

 Två intensiva dagar med detta projekt.

Ny sådd- och hackningsteknik. Med en fotosensor styrs redskapet så att man kan ogräshacka precis efter raderna. Det kanske inte eliminerar all bekämpning men är en lovande utveckling i den riktningen. Det är en imponerande maskin, Camelion.

Biogas och kretslopp. Inget nytt i princip, men i praktiken. Norups ”Small scale high tech” utvecklar teknik för gårdsnivå. Genom att hålla sig till denna skala kan det mesta av näringen recirkuleras lokalt. I förlängningen ligger att separera slammet i en fast resp flytande fas. Den senare tas om hand lokalt, den fasta delen kan om så behövs transporteras till någon som bättre behöver näringen (särskilt fosforn). En form av handelsgödsel som utjämnar lokala näringsöverskott.

System för energibalansstudier är klara i sitt första steg. Det kan konstateras att i praktisk växtodling är utbytet ca 9 gånger insatsen. Det är faktiskt obegripligt att man i populär litteratur (Se Svart Jord) för ut budskapet att växtodlingen slukar mer energi än den ger.

Det är framsteg på gång i det mesta. Precisionsodling, stallgödselsystem, ogräskontroll mm. Den teknisk-biologiska utvecklingen kommer att möjliggöra den kombination produktion-miljö vi behöver. Utmaningen är politisk-ekonomisk, att få detta till stånd i dagens värld.

Producera för samhället.

Producera för samhället. Samhället vill ha god tillgång på livsmedel, säkra livsmedel och därjämte uthållighet och god miljö. Dagens jordbruk kan åstadkomma allt detta – så länge det kommer an på biologi, ekologi och teknik. Men kan detta organiseras? Finns ekonomiska system och politik som tillåter detta? Tyvärr finns skäl att bli alltmer pessimistisk där. Dagens system är att global priskonkurrens ska styra utvecklingen. Inte minst politikerintervjuerna i veckans Land visar det. Det är i och för sig ett effektivt system, men det har stora svagheter när det gäller stapelvaror och jordbruk. Det är inget annat än kostnadsminimering som gäller för producenten och i princip styr det mot rovdrift på miljö och mark. Producenten har inget annat val (utom för direktförsäljning i en liten sektor). Men visst finns botemedel att diskutera. Det har tagits upp vid flera tillfällen i denna blogg (märke Ekonomi ).

Miljöstyrning är svårare än man tycks tro

Det blev en paus. Besök hos och av barn och barnbarn, påskhelg mm. Inom bloggområdet: Boken Vårt klimat av Klas Eklund, boken Invitation to Economics ( Thomas Mayer), arbete med rapporter om Odlingssystemförsök, vidareutveckling av Odlingsperspektiv samt funderingar om utveckling och rådgivning.

Veckorna går och vad händer?

Om något tycks klimatfrågan bli ännu mer akut. Alla säger att starka åtgärder är nödvändiga. Och det finns en hel del att göra. Eklunds bok är en bra sammanfattning av en hel del, men när han kommer till styråtgärder finns föga konstruktivt som kan tillämpas på jordbruket i ett frihandelsläge. Jag hade hoppats hitta någon diskussion i denna fråga av värde i Thomas Mayers bok, men icke. Det finns en del på Internet, t ex  http://www.environnement.ens.fr/perso/claessen/agriculture/MazoyerRoudart.pdf

Det är ju en genomgång med viss officiell prägel, men man kan ändå vara lite avvaktande. Men ska man nationellt avgiftsbelägga en produktion kan man diskutera följande alternativ:

*Inför gränskontroll för att skydda egen produktion (jfr handelsgödsel där avgift inkrävs). Inte särskilt ”i tiden”. 

*Kompensera på annat sätt så kostnadsläget blir neutralt. 

*Se på när egen verksamhet så småningom utkonkurreras (pågår redan).

Kvar står att lägga så mycket krut som möjligt på åtgärder som är miljöpositiva men ändå lönar sig. Och det finns en hel del där att ta fram vid diskussioner på gårdsnivå. Det gäller att komma dit.

Konkurrenskraften – ett genomgående tema i dagens Jordbruksaktuellt.

 

Det är ju det jag tagit upp den senaste tiden i denna blogg. Det verkar nästan tjatigt när jag ser tillbaka. Men så kom då tanken för ett par dagar sedan:

Detta är inget lokalt problem.

Det påverkar faktiskt mänsklighetens samverkan med biosfären – exploatera eller vårda och underhålla. 

Exploatörerna är mest konkurrenskraftiga och vinner.

 

Och dagens Jordbruksaktuellt ger flera exempel, från dieselkostnad till djuromsorg.

Ska vi kasta in handduken – det är kört?

Nej, absolut inte. Det finns flera nivåer att bearbeta.

 

1. Jordbrukaren kan ofta vidta åtgärder som både ökar konkurrenskraften och är bättre miljömässigt (mullhushållning, bättre kvävestyrning, precisionsodling, ecodriving). Det finns många exempel i denna blogg (klicka på etiketten Framtidsfokus), och konkreta möjligheter på www.greengard.se .
2. Hjälp till att lyfta frågan till denna globalt principiella nivå. Kan inte svenskt jordbruk miljöstyras med skatter och administration i längden kan inget annat heller. Och då är biosfären illa ute. Vi får en utveckling ingen egentligen vill ha.
3. Driv på om nytänkande: jordbruksvetenskap, ekonomi, samhällsvetenskap.

 

Jordbruksvetenskapen: mer helhetstänkande om miljö, ekonomi och produktion. Det finns ekonomisk positiva poster oftare än man tror. Kvantifiera dem. Våga räkna på dem.

Ekonomivetenskapen. Visst är det korrekt att avgifter är det effektivaste styrmedlet. Om de gäller hela marknaden. När vi har global marknad – ta fram bättre alternativ.

Och samhället: bara ekonomi och teknik räcker inte.

Svenska modellens problem – symptom på systemfel globalt.

 

Det är med nästan sorg man ser problemen för den svenska modellen med en starkare miljöprofil: skatt på diesel, kväve och bekämpning, starkare djuromsorg mm. Det har i samverkan med jordbrukarna lett till ”världens bästa jordbruk”, www.greengard.se/landjämförelse.htm .

 

Men det har också lett till högre kostnader, och jordbrukets direkta uppgift är att vara konkurrenskraftigt, enligt rådande politiska verklighet.

 

 

Och det här gäller inte bara de svenska bönderna, det gäller jordbruket överallt. Ställ miljökrav eller uthållighetskrav som kostar pengar och så småningom stryper man den verksamheten. Och då blir det inget framsteg någonstans. Möjligen billigare storskalig produktion i vissa områden.

(Men om man kunde kompensera på något förnuftigt vis …)

Det gäller inte bara bönderna – det gäller människans möjlighet att försörja sig utan att skada biosfären. Denna fråga bör lyftas hit, det gäller management av våra globala system och inte bara lokal politik. Förlåt upprepningen från i går men jag blir så engagerad.

I morgon får det gälla mer av vad som trots allt är positiva möjligheter

Vårt klimat, en bok av Klas Eklund.

 

Det är en bra och sammanfattande bok. Den är också väldigt tydlig med att något måste göras.

Ett exempel som diskuteras är att sätta pris på koldioxiden, 500 kr /ton. Man räknar med att det skulle minska Sveriges utsläpp med ca 600 miljoner ton. En liter olja ger ca 3 kg koldioxid. Det skulle betyda 1,50 per liter. Det verkar väl arbetsbart.

 

En mulljord kan förlora 1000 kg kol per år. 3700 kg koldioxid. Hoppsan, det skulle bli bortåt 2000 kr per hektar om om denna avgift skulle betalas.

 

Även om vi inte räknar med mulljordarna kan svenskt jordbruk göra en positiv insats på ca 1 miljon ton koldioxid genom att spara mer mull i marken. Och faktiskt, på många gårdar går det med vinst i sig själv genom ökade skördar och lättare brukning. Med ovanstående prissättning skulle man få bortåt 200 kr/ha extra. Om man nu ska behöva bonus för åtgärder som lönar sig.

 

En ko släpper ut drygt 100 kg metan vilket betyder 2000 koldioxidekv per år. Det skulle bli en extraskatt på 1000 kr per ko och år.

 

Ok – vi behöver ju minska utsläppen. Kött och mjölk får bli dyrare. Jaså, det gick inte höja priset för handeln hittar avgiftsfri mjölk på annat håll. Jaha …… det var jobbigt.

 

Svenskt jordbruk är ju faktiskt i denna situation, just nu inte med koldioxid och metan men med annat. Och det är jobbigt inte bara för jordbruket utan för hela funktionen av människans samspel med biologiska naturresurser. Och det berör inget mindre än mänsklighetens bas.

 

Frågan bör faktiskt lyftas upp på denna nivå. Det gäller mycket mer än vad man tror.