Rekordskörd och vattendirektiv.

Nu tycks skördar på 10 ton var regel åtminstone i Skånes slättbygder. Helst ska det vara lite mer. Men priset är på väg under kronan.

Om man tänker på saken: en persons årliga energibehov täcks av ca 300 kg spannmål. 300 kr. Det är vad man tjänar in på mindre än två arbetstimmar. Nu vill man väl ha lite annat också men mindre än en halv dags arbete skulle tjäna in till årsbehovet av jordbruksråvaror för livets nödtorft.

Är det bra eller dåligt? Jag skulle säga att det är bra för samhället på kort sikt i alla fall. Men på lång sikt finns frågetecken. Vi har ju nu stark prispress på mjölk. Utslagning har börjat och kan fortsätta. Även om en överproduktion ska minskas kan man undra om det här är bra på sikt. Det kanske blir mer frågan om storleksrationalisering och koncentration än om produktionsanpassning.

Vattendirektivet – samrådstiden börjar ta slut. Visst ska vi ha bra vatten. Ser man på vattenmyndigheternas hemsida får man bra och konkreta besked om status. Men vad om målet? Det verkar ibland som om vattnen ska återställas till jungfrulig status, men bara dom. För samhällen, industrier, avloppssystem, marken och allt vad som finns på och i den kan ju inte gärna återställas till jungfrulig status. Då försvinner hela samhället.  Och då går det faktiskt inte för vattnet heller. Men allt beror på tolkningen, t ex vad är ”god ekologisk kvalitet”.

Östersjön – kanske inte fel jordbruk men för mycket folk?

Vad gäller miljö diskuteras ett antal detaljer om gödsling och brukning. Men det kanske finns mer grundläggande problem enligt rubriken.

Men i vilket fall finns det skäl att också betona helheten. Hur kan vi förbättra dagens jordbrukssystem?

Det finns en uppfattning att jorden är given och att vi knappast kan förändra dess mullhalt och andra funktioner.

Men det är fel.

I det låga mullhaltsområdet blir marken mer lättbrukad och mer produktiv när vi inför mullhaltsbefrämjande åtgärder. Bara delvis beror det på att mullhalten långsamt stiger, viktigare är att den biologiska aktiviteten ganska snabbt stiger vilket främjar både markstruktur, vattenhållande förmåga och näringshushållning.

En övervintrande fånggröda kan åstadkomma följande:

På få års sikt öka skörden med 3-7%.

Minska kväveutlakning 10-15 kg.

Ge bättre markstruktur och infiltration och bromsar erosion vilket allt minskar fosforutflöde.

Ger högre mullhalt vilket binder kol i marken och minskar klimatpåverkan.

Ger en uthålligare odlingsmark.

I princip är det slöseri när mark ligger bar. Den kunde använts för att binda kol och samtidigt ge markförbättring

Kretslopp och slam.

 

En debattartikel är på gång och jag har samtyckt till att vara med som undertecknare. Varför det? Är inte slammet bra?  Nej, inte långsiktigt. Och här ligger problemet. Vi ska inte permanenta ett system där allt som samhället får för sig att sätta i omlopp har åkermarken som slutstation.

Men vi måste ju ha kretslopp, särskilt för fosfor?

Det finns metoder att klara det utan risk för oönskade ämnen. Jag var själv med och utvärderade KrePro-metoden för några är sedan. Fosforn togs fram, tungmetaller etc togs bort och kunde gå som en liten ström till farligt avfall, det organiska brändes och gav energi, samtidigt som alla organiska ämnen och organismer förbrändes. Ett riktigt ”reningsbad”.

 

Och varför blev det inget då? Kostnaden skulle motsvara knappt 100 kr/person och år (två luncher om året), men ingen ville betala. Fosforn blev inte ”konkurrenskraftig på marknaden”.

 

Gång på gång stöter vi på denna kollision mellan vad vi ser som en totalt fördelaktig utveckling och vad det ekonomiska systemet tillåter.

 

Att modifiera marknadsekonomin så att också miljö och uthållighet går åt rätt håll är absolut möjligt, men det fordrar att man kommer förbi låsningar i det ekonomiska och politiska tänkandet.

 

Om slam-fallet: om det blir normalt att använda åkern som slutstation för slam får vi aldrig den utveckling vi behöver. Därför behövs en diskussion.

Ny myndighet för Östersjön?

Frågan ska utredas enligt miljöministern. Och det kan nog behövas.

 

Som jag tidigare skrivit i denna blogg har Sverige ett miljömässigt bra jordbruk, jämförelsevis. Och det är inte bara gödslingseffektiviten som är bra, också utflödena är låga. Men det betyder inte att man inte kan bli bättre.

Stallgödsel nämns i dagens pressmeddelande. Och där finns en problematik. Djuren producerar gödsel som marken i en del fall inte behöver, även om dagens regler ser till att en uppgödsling inte fortsätter.

Det är klart att det kan vara bättre för just Östersjön om denna djurproduktion flyttas till Danmark eller Holland. För det blir nog fallet om man bara lägger restriktioner.

 

Ett par andra förslag:

Lägg ordentlig krut på stallgödselbehandling kombinerat med transporter och spridningsteknik. En helhetskalkyl kan ge mer plusposter än man tror. Den mark som tar emot gödsel får en bördighetsuppbyggnad och ökar också kolhalten. Detta bör tas hänsyn till när man ser på transportekologi. Greengard Odlingsperspektiv hjälper till att ta fram en sådan helhetsbild. Biogas kan inkluderas i sammanhanget.

 

Mark som får vara orörd från höst till vår minskar erosion och modererar vattenutflöde. Vidare minskar kväveutflödet. Det bör vara positivt ur många synpunkter. Detta föreslogs på Naturvårdsverkets workshop och är förhoppningsvis under någon form av behandling.

 

En bild av Östersjöns problem (jag hoppas den vore fel) :

En eldsvåda rasar och det är gott om eldfängt material. På ena sidan står man med handsprutor och försöker effektivisera den släckningsinsatsen. På den andra står en grupp och sprutar på olja.

 

I Science 20 febr finns ett Policy Forum med medverkan av svenska forskare och där bl a Östersjöns problem nämns. Man ser det viktigt att reducera både kväve och fosfor. Och bl a nämns den stora påverkan bottenslammets fosfor har för eutrofieringen.

Andra länder – andra seder.

 

Ibland kan man bli förundrad över hur olika det kan bli trots att grunden är densamma eller mycket lika.

På International Fertiliser Societys konferens i december (något från den hittas under taggen Kretslopp) tog Johnny Johnston från Rothamsted upp fosfor. I grunden: vi måste spara på fosfor, tillgångarna är begränsade och vi måste recirkulera mer. Och några siffror som jag inte tar upp i detalj men som innebär att engelskt jordbruk förlorar ca 0,8 kg P per hektar och år till omgivande vatten. Och vi här i Sverige kämpar med att reducera 0,4 ytterligare.

 

För kadmium är man i England stolta över att halten i slam numera håller sig i området 70-120 mg Cd/kg P, dvs ”i samma område som mineralgödsel”. Svenska värden är kring 40 för slam och ca 10 för mineralgödsel.

Bestämmelserna för slam i England (UK) säger att halten 3 g Cd/kg jord inte för överskridas och tillskotten av kadmium får inte överskrida 150 g Cd/ha under en 10-årsperiod.

I Sverige vill inte att kadmium i jordarna ökar alls. Vår medelhalt ligger kring 0,5 g Cd/kg jord och vi tycker inte om att det kommer ca 0,5 g Cd per hektar och år från atmosfären.

 

För fosfor är det nog en fråga om stadium. Vi har jobbat med fosfor längre tid och har kommit längst i Europa.

Varför det är så olika för kadmium kan man fråga sig.. I den frågan har Sverige en särställning av olika anledningar.

 

Men det här ger inga fördelar för svenskt jordbruk, bara kostnader. Och mera press. Det blir så när produkten styrs av  ett världsmarknadspris.

Det hela och detaljerna.

 

Naturvårdsverket har en workshop nästa vecka där man vill försöka krama fram ideer för hur man ska kunna minska utsläppen till Östersjön. Och det kan behövas för det är verkligen stora åtaganden som gjorts i Baltic Sea Action Plan.

 

Det gäller förstås utsläpp av kväve och fosfor. Men jag hoppas att man kan utvidga till en större helhet. Vi har kommit så pass långt i att ”rätta till fel” att det inte finns några enkla lösningar att lägga till. Men det finns möjligheter att förbättra helhetsfunktionen hos marken. En mark med bättre strukturstabilitet och med större skydd i markytan (skörderester, fånggrödor) ger mindre erosion och ”slamning” som frigör fosfor. Samtidigt fås lägre utsläpp av  växthusgaser och bättre biologisk mångfald.  Fånggrödor kan behövas i flera områden, inte bara de som ligger närmast  kuster och stora vattendrag där just kvävet är viktigt.

Gå gärna tillbaka till mitt inlägg den 30 dec.

 

Överhuvudtaget är segmentering och specialisering ett problem, både när det gäller myndigheter och forskning. Olika enheter jobbar med varsin fråga.  Det är så mycket som hänger ihop, men de som egentligen ska se till helheten, ekonomerna, har inte möjlighet att ta med den heller. De har fått specialiserade beställningar.

 

En blomma till Greppa Näringen som vågar sig på att integrera det hela i Bördighetsmodulen.

Ett spöke från det förgångna.

 

 

Det är en formulering från gårdagens inlägg och det gällde fosfor från toaletter, men jag tyckte det kunde vara en slående rubrik. Men där behövs kanske ett frågetecken också.

 

I markerna finns också in någon mån spöken från det förgångna: starkt fosforuppgödslade marker.

Även i den frågan är Sverige gynnat jämfört med andra länder. Trots all diskussion i Sverige är vår situation närmast ett avlägset mål för andra områden.

 

Dock finns stora arealer med onödigt höga fosforhalter. Med dagens prisförhållanden blir det nog lättare att få till stånd en minskning av gödslingen här så att halterna byggs ner. Men det tar tid.

Om man inte har speciellt fosforkrävande grödor behöver man inte ha P-AL värden över 6. Högre värden är en resurs att utnyttja, att tära på. Det blir en verklig Win-Win situation både för ekonomi och miljö.

 

Problemet är djurhållande gårdar som fyllt upp sin spridningsareal. Samarbeta med grannar – det är lätt att säga men kan vara svårt i praktiken.

En specialversion av Odlingsperspektiv kan hjälpa till med planeringen.

 

Men egentligen har vi en form av marknadsmisslyckande. När den enskilde optimerar sin drift blir det för ansträngt långsiktigt och konkurrensen hindrar motåtgärder.

 

När nu samhällets spelregler inte klarar långsiktig miljöfunktion borde man justera. I väntan på global handling kunde man nationellt införa hårdare regler och kompensera ekonomiskt.

 

Om fosfor i haven

.

 

Nya satsningar diskuteras. Vinddrivna pumpar som för ner syrerikt vatten till bottnarna. Kanske det.

Men man kan filosofera om läget. Hur hade Östersjön det för hundra år sedan? Ett trögt och finmaskigt nätverk av vattendrag och sankmarker kännetecknade landskapet. Det var inte lätt för fosforn att komma loss och ut till havet.

Befolkningen var mindre än hälften mot dagens. Mycket av toalettavfallet hamnade på den normala gödselhögen. I städerna togs latrin tillvara.

Men inom några decennier började saker hända.

Vattentoaletten kom. Toalettavfall gick direkt till havet.

Jordbruksmarken dikades. Transporten från mark till hav underlättades kolossalt.

Och så småningom började marken gödslas och berikas med fosfor (men mer om det senare, så vi lämnar det så länge).

 

Vattentoaletternas fosfor, före reningsverkens fosforfällning, bör ligga i bottensedimenten. Det är inte lätt att få bort det spöket från det förgångna. Förgånget är det ju inte heller i alla delar av Östersjöns omland. Direktutsläpp fortsätter.

 

Och dikningens effekt fortgår. Och vi kan knappast ha ett acceptabelt jordbruk utan bra dränering. Våtmarker – ja visst är det en bra satsning, men jämfört med landskapets fosforfiltrering för 100 år sedan är det obetydligt.

 

Frågan är om vi inte lurar oss själva om vi tror att vi med olika program ska kunna komma ner till läget för 100 år sedan.  Internationellt sett är vi i Sverige mycket bra. Men vi kan också bli bättre, men inte radikalt. Såvida inte dräneringen offras eller göres på ett helt nytt sätt.