Jordklotets gränsvärden.

 En stor rubrik i Land Lantbruk i dag den 13 november. Jordbrukets kväve behöver minskas till mindre än en tredjedel av dagens. 121 miljoner ton kväve globalt bör bli 35.

Siffran gäller fixering av kväve och det är summan av industriellt fixerat gödselkväve och biologisk fixering. Gödselkvävet är nu strax under 100 miljoner ton och prognosen för behov framöver är 3 nya miljoner ton varje år. Ökande befolkning behöver mer mat.

Det är kanske behövligt med en ”chockterapi”.

Siffran 35 säger inget om hur produktionen ska klaras, den är en gissning av hur mycket de globala ekosystemen kan tåla på sikt utan betydande förändringar.

 Men visst betonar beräkningen att vi har en utmaning framför oss, eller egentligen flera stycken, om vi nu inte visste det förut:

Effektiv gödsling i jordbruket. Vi har kommit långt men är inte framme. Globalt finns stora förbättringsmöjligheter.

Effektiv hushållning i djurproduktionen. Här ligger den största utmaningen. Frågan är om inte systemet att via djur omvandla växter till animalier blir ifrågasatt. Det är inte särskilt effektivt på något sätt. Men ost och biff och bacon vill vi gärna äta.

Avfallssidan. Målet med med jordbruk och matproduktion är ju just att det ska ätas upp. Kvävet ska bli mat och sedan avfall. En person omsätter ungefär 10 kg kväve per år. Så våra 9 miljoner svenskar omsätter ca 90 tusen ton kväve. Husdjuren omsätter ca 120 (katter och hundar oräknade) och av detta försvinner 40 som ammoniakavdunstning. Mineralgödseln är ca 160. Det är klart att om vi kunde återföra avfallskväve och ammoniak till åkern skulle vi spara kväve. Och visst – arbete pågår men återföringen är minimal.

För avfallskväve finns en ”växlingsmöjlighet”. Om det kostar mer energi och utsläpp att få avfallskvävet till åkern än det kostar att ”oskadliggöra” det och tillverka nytt är ju det senare att föredra.

Vi har intressanta diskussioner att se fram emot.

Kväveskatt behöver inte ge konkurrensnackdel.

 

I dagens läge har vi kväveskatt. Även om den ska avskaffas år 2010, låt oss diskutera vilka problem och möjligheter en kväveskatt ger. Bakgrunden till att den ska avskaffas är att den minskar det svenska jordbrukets konkurrenskraft. Samtidigt är det knappast ifrågasatt att kvävet är en kraftfull aktör i miljön, det globala utrymmet blir alltmer trångt på alla sätt och det är i högsta grad angeläget att hålla kvävet i strama tyglar. Skatten har hjälpt till med detta. Den minskar kväveinsatserna ”på toppen”, och det är där de är minst effektiva och ger störst förluster.

 

Låt oss se om vi kunde komma ifrån konkurrensnackdelen på något annat sätt. Staten kan ta in skatten och sedan betala ut den igen till jordbruket utan sammanhang med den aktuella kvävegödslingen. Då får den individuelle jordbrukaren fortfarande ett extra incitament att spara på kvävet medan såväl den individuelle som branschen får pengarna tillbaka, om än något omfördelade.

 

I nedanstående tabell provas tre fördelningsalternativ:

1. Influten skatt fördelas på jordbruksarealen. Ett rakt tillskott på ”arealbidraget”.
2. Återbetalning viktas efter skörden i skördeområdet.
3. Återbetalning viktas efter skördeskillnader gentemot en bas, kanske skörden i det lägsta skördeområdet.

 

Kvävegiva och skörd i tabellen ska inte förväxlas med resultat från kväveförsök. Det ska ses som olika områden med olika kväveinsats och olika medelskörd. I realiteten är områdena olika stora, räkneexempel för detta har gjorts. Det påverkar inte resultatet. Siffrorna är per hektar.

 

Räkneexempel på kväveskatt med återfördelning efter:
1, Rakt i kr/ha
2. Viktning efter områdets skördenivå (jfr arealersättning)
3. Viktning efter skördedifferens områdesvis mot en grundnivå
		Inbetald	Möjligheter till återfördelning, diff mot 0 skatt
N-gödsling	Skörd	kväveskatt	Rak medel	Vikt. Skörd	Vikt sk.diff
0	3000	0	180	99	0
50	4500	90	90	59	21
100	6000	180	0	19	41
150	6700	270	-90	-48	3
200	7000	360	-180	-128	-65
Medel:	5440	180	0	0	0

 

Den raka medelersättningen kan sägas vara utvecklingshämmande. Det högproducerande mest konkurrenskraftiga jordbruket missgynnas. Men i de andra alternativen blir detta problem gradvis minskat. En kostnad på under 100 kr/ha kan inte ses som en avgörande belastning. Vill man kan även detta arbetas bort. Om man i det högproducerande området gödslar med 200 kg N blir skatten 360 kr men man får tillbaka 295. Gentemot helt borttagen skatt blir differensen en kostnad på 65 kr i exemplet. Det ändrar föga jordbrukarens ekonomi men incitamentet att effektivisera kvävet är fortfarande förhöjt. Om han klarar skördenivån med 150 kg kväve har han betalt 270 kr i skatt men får tillbaka 295. Det är gjort fler räkneexempel med bl a olika kvävefördelning inom samma skördeområde. Ingen råkar sämre ut än med dagens skatt. De som kommer något i kläm är högkväveanvändare inom låg-skördeområden. I den mån det gäller specialgrödor bör någon form av speciallösning kunna ordnas.

 

Ett sådant system skulle möjliggöra för Sverige att gå före i denna miljöfråga. Det påverkar inte bara utlakning utan också den starka klimatgasen lustgas som även är ett problem för ozonskiktet. Det gynnar tekniker för effektiv kväveanvändning och kretslopp.

 

Man skulle möjligen kunna tycka att detta är mycket administrativt krångel. Men detta blir schablonmässigt per areal områdesvis. Och detta göres redan med olika arealersättningar.

 

Det är klart att denna tanke får prövas bättre, inte minst gentemot myndigheter och politiker. Och ekonomer.

Jordbruksutveckling globalt – marknaden behöver hjälp.

 

En artikel i Science 19 juni 2009 (Vitousek m fl) tar fram 3 exempel som alla gäller majsodling:

Västra Kenya: tillförsel kväve 7, bortförsel kärna resp halm 23+36, balans –52

Norra Kina: tillförsel kväve 588, bortförsel kärna resp halm 361+0, balans +227

USA Midwest: tillförsel kväve 155, bortförsel kärna resp halm 145+0, balans +10

 

Kenya kommer ingen vart utan näringstillförsel, det kan kallas konstgödsel eller något annat. Systemet blir bara mer och mer utarmat utan tillskott. Författarna, ekologiska forskare, rekommenderar program och stöd för ökad gödsling. Dogmatiskt organiskt system klarar inte storskalig brist.

Norra Kina har ensidigt prioriterat produktion, vilket så här långt har lett till ett slösaktigt och miljöförstörande system.

USA har varit mer slösaktigt tidigare men medvetenhet och information har förbättrat läget. Det hör till bilden för USA att soja som inte behöver kvävegödsel odlas vartannat år i det exempel som angetts, och det betyder mycket för balansen.

Författarna drar slutsatsen att ibland behöver användning av  gödsel stimuleras (Kenya), ibland behöver den styras upp.

(Marknaden sköter inte detta. Kenyabonden har ingen marknad, i Kina prioriteras produktion).

 

Slutsats, översatt: ”.. de flesta nationella jordbruksorgan saknar möjligheter att följa vad som sker och har inte motiv och möjligheter att befordra bättre näringsbalans (fotnot: EU får beröm för sin politik). Utan verktyg för påverkan blir svårt att utveckla och underhålla moderna jordbrukssystem utan att åsamka fortsatta problem för människor och miljö.”

Man skulle önska att en sådan nyanserad diskussion kunde slå an hos politiker och opinionsbildare.

Marknad enbart räcker inte. Eller rättare – marknaden ges i dag inte chans att styra  mot uthållighet och ekologisk effektivitet. Det kunde ordnas.

Dogmatisk filosofi (organiskt ”ekologiskt”) räcker inte.

Byte av kväveskatt mot dieselskatt ger mer klimatpåverkan.

. 

Såväl dagstidningar som Land är fulla av synpunkter. Jordbruket drabbas av bränsleskatter. Åtminstone centern tycks vilja kompensera med att slopa kväveskatten. Men enligt LRF kostar energiskatterna jordbruket 1 miljard medan kväveskatten är på ca 300 miljoner.

 

Det finns en annan räkning att göra. Kvävet är också en aktör i klimatsammanhang. Och om skatten försvinner ökar gödslingen, och ökar växthusgasen lustgas. Låt oss tala om koldioxidekvivalenter, GHG.

 

 

Vi har en spannmålsodling. Tas kväveskatten bort ökar ekonomisk kvävegiva med ca 10 kg (enligt Jordbruksverket). Så blir det något högre skörd, ca 100 kg. Vi räknar enligt klimatpanelens IPCC riktlinjer och använder kvävegödsel från fabriker med effektiv rening. Då ger 10 kg extra kväve utsläpp på 90 GHG i hela produktionskedjan.  För att kompensera det bör vi spara 30 l diesel och det är inte lätt. Sedan kanske man importerar kväve från andra fabriker och då blir det minst 40 GHG till.

Om man byter dieselskatter mot kväveskatten är det troligt jordbruket ökar sina klimatgasutsläpp.

 

Är den kanske bäst att odla ekologiskt utan kvävegödsling? För växtodlingen är det ingen lösning. Den avsevärt lägre skörden och  mer baljväxter gör att den produktionen inte blir bättre klimatmässigt.  Konkret säger Odlingssystemförsökens tredje omlopp (12-18 år) att vid den konventionella odlingen blev det 0,27 GHG i utsläpp per kg spannmål medan det för den ekologiska blev 0,37.

 

Slopas kväveskatten blir det också mer kväveutlakning, storleksordning 2000-5000 ton N. Det är kvävet på toppen som betyder mest.

Det finns många bättre sätt att kompensera jordbruket på.

Konkurrenskraft – mullhalt – fånggrödor – nollrutor – precisionsodling – Agrotain

 

 

En samling ledord för vad som varit aktuellt de senaste dagarna.

LRF betonar konkurrenskraft, det märks också på lokalmöten. Och det gör de rätt i. Det kunde  dock vara lite mer mångdimensionellt.

 

En bra fungerande jord ger konkurrenskraft. Men med 8 ton i skörd måste den väl vara bra? Ja, kanske det, men det kunde varit 8,5.  Mullhalt hjälper till, mer organiskt material från t ex fånggrödor hjälper upp mullhalten och för markstrukturen viktig biologisk omsättning. Där finns på alla sätt viktiga plusvärden att hämta.

 

Kvävet är starkt – det måste hållas i strama tyglar. Med nollrutor och precisionsodling gör man det. Men i t ex England finns andra utvecklingsvägar. Man använder mycket urea och där riskerar man betydande kväveförluster som ammoniak. De kan minskas med tillsats av ett kemiskt medel, en ureasinhibitor. Namn på marknaden: Agrotain. Det är klart att det förbättrar läget något, men man kan fundera över själva filosofin. Är det inte bättre att använda den kunskap som finns i att styra mer tillförlitliga kvävekällor så bra som möjligt?

 

Det hela och detaljerna.

 

Naturvårdsverket har en workshop nästa vecka där man vill försöka krama fram ideer för hur man ska kunna minska utsläppen till Östersjön. Och det kan behövas för det är verkligen stora åtaganden som gjorts i Baltic Sea Action Plan.

 

Det gäller förstås utsläpp av kväve och fosfor. Men jag hoppas att man kan utvidga till en större helhet. Vi har kommit så pass långt i att ”rätta till fel” att det inte finns några enkla lösningar att lägga till. Men det finns möjligheter att förbättra helhetsfunktionen hos marken. En mark med bättre strukturstabilitet och med större skydd i markytan (skörderester, fånggrödor) ger mindre erosion och ”slamning” som frigör fosfor. Samtidigt fås lägre utsläpp av  växthusgaser och bättre biologisk mångfald.  Fånggrödor kan behövas i flera områden, inte bara de som ligger närmast  kuster och stora vattendrag där just kvävet är viktigt.

Gå gärna tillbaka till mitt inlägg den 30 dec.

 

Överhuvudtaget är segmentering och specialisering ett problem, både när det gäller myndigheter och forskning. Olika enheter jobbar med varsin fråga.  Det är så mycket som hänger ihop, men de som egentligen ska se till helheten, ekonomerna, har inte möjlighet att ta med den heller. De har fått specialiserade beställningar.

 

En blomma till Greppa Näringen som vågar sig på att integrera det hela i Bördighetsmodulen.

En rapport: Kväveförsörjning i en uthållig växtodling

Juldagen.

Det kom en julklapp i går: ett antal exemplar av Naturvårdsverkets rapport nr 5871, Kväveförsörjning i en uthållig växtodling, där jag är författare. Det har varit en lång väg och just därför var det in fin julklapp.

 

Mycket kort: kvävegödsel hör hemma i en uthållig framtid under förutsättning att den användes ekologiskt rätt. Det räcker inte med ekonomiskt rätt för det kan bli helt fel. Vi kan inte lita på att marknadsekonomin styr rätt. Och det är ju ett jobbigt konstaterande i denna tid när marknaden ses som lösningen på alla problem.

 

När det gäller miljöpåverkan för jag fram ett nytt begrepp, eller åtminstone ett nytt uttryck: ”Lagen om tilltagande miljöpåverkan”. När det gäller gödsling och skörd talar vi kom ”Lagen  om avtagande merutbyte”. Den betyder att vi får mindre skördeökning av att öka gödslingen från 100 till 120 än att öka den från 40 till 60. Men det är tvärtom för miljöpåverkan. Det blir större påverkan av att öka från 100 till 120 än av att öka från 40 till 60. Därför är det viktigt ur miljösynpunkt att gödslingen anpassas rätt och absolut inte överdrives. Allt detta är gammalt och välkänt men det förtjänar betonas.

 

Det finns metoder och teknik för att ytterligare förbättra detta. Jordbrukssektorn i Sverige har varit framgångsrik här, jag skulle tro bäst i världen (vilket behandlas i en bilaga), men det är ändå nödvändigt att fortsätta förbättra.

Ny rapport: kvävet till Västerhavet behöver minskas.

Jordbruket är en stor källa, därutöver punktutsläpp och nedfall från atmosfären. Vidare kommer näring med havsströmmar från andra områden. Underlag via www.greppa.nu

Men jag koncentrerar mig på jordbruket. Gör vi inte tillräckligt när vi är tillhör de bästa i världen? Kan vi göra mer?

 

Faktiskt kan mycket göras utan uppoffringar.

 

Bättre styrning av kvävegödslingen. Utnyttja den moderna teknik som finns – precisionsgödsling. Det betalar sig i de flesta fall.

Hellre precisionsgödsling än att jaga billig urea. Det kan inte vara rätt väg att börja använda sämre gödselmedel, även om urea är stort i världen.

 

Mer fånggrödor och ostörd mark över vintern. Det minskar utlakningen men inte bara det.  Det kommer nu fram försöksresultat som visar att detta också är mycket positivt för mullhaltsntvecklingen och den långsiktiga bördigheten.

 

Och sedan är det stallgödselfördelningen. Inte lätt men viktigt.

 

Som nämnts, detta är inte åtgärder som nödvändigtvis innebär ökade nettokostnader. Det finns plusposter också att räkna in. En helhetsbedömning behövs

 

Men det krävs lite intresse och engagemang. Det krävs Framtidsfokus.

Industrin driver på om kväveeffektivitet

I tidskriften Växtpressen nr 2 2008 skriver Mogens Erlingson, marknadsdirektör för gödselföretaget Yara i Sverige:  …”Vårt budskap är att justera kvävegivan efter skördepotential och årsmån och att utnyttja de hjälpmedel vi har utvecklat, t ex Yara N-sensor. Utvecklingen går hela tiden framåt…..För att producera effektivare och att värna om vår gemensamma miljö.”

 

Växtpressen går ut till alla Sveriges jordbrukare så det är inget ”polerat internsnack”. Det betyder också att de stora återförsäljarna är med på denna policy.

 

Den kommersiella sidan har Framtidsfokus. En del rådgivare och jordbrukare har det också och låt oss hjälpas åt att bredda den utvecklingsfronten.

 

Om kvävet.

Varför hålla på och tjata om kvävet? Har vi inte klarat av det som miljöproblem? Någorlunda – i Sverige. Men det kan bli mycket bättre.

 

Och varför behöver vi förbättring? Kvävet gör stor verkan på fältet, det gör också stor verkan i naturliga system, från skogar och naturmarker till hav och atmosfär. Och utvecklingen är faktiskt nästan skrämmande.

 

Först om källor till ”reaktivt kväve”, dvs kväveformer som är aktiva, främst ammonium och nitrat.

Man tänker först på gödselmedel, det var ca 93 miljoner ton N 2005.

Baljväxter beräknades ge 40.

Kväveoxider från förbränning 25.

Kväve till kemisk industri inkl sprängmedel: 23. Också det hamnar i miljön efterhand.

 

Det finns några småposter och man summerar till 187 miljoner ton 2005. 

År 1995 var det 156. På bara 10 år har det ökat med 20%

Vad kan det bli 2015?

 

Det är fullkomligt nödvändigt att öka den ekologiska effektiviteten i våra system. Därför tjatet om att använda tillgängliga medel för att öka kväveeffektiviteten i växtproduktionen.

 

Sedan finns det andra delar av kedjan som är viktiga, från djurproduktion till avfallshantering.

 

Siffrorna ovan är hämtade från en artikel i Science: Galloway m fl. Transformations of the nitrogen cycle. Science 16 May 2008.

 

Mycket mer finns att hämta på www.initrogen.org  The International Nitrogen Initiative, som har sin bas i FN-organisationer och vetenskapsinstitutioner.