Kväveskatten bort.

 Jordbruksministern lovar avskaffa kväveskatten. Motiveringen: vi ska behålla jordbruket i Sverige.

Det ligger något i argumentet och det hela är politiskt förståeligt. Men det är ändå fel. Kväveskatten har underlättat utvecklandet av en agronomiskt riktig gödsling i Sverige. Det innebär ingen revolution att den försvinner men en förändring som innebär följande trender:

I snitt något ökade kvävegivor

Ökad kväveutlakning

Ökad växthusgasbelastning.

Mindre drivkraft för kvävehushållning, t ex genom vidgad stallgödseldistribution.

Jag är övertygad om att här föreligger någon informationsmiss. Om rätta signaler om betydelsen för växthusgasbelastningen hade nått departementet tror jag beslutet hade blivit annorlunda.

Det är synd att man inte sökte andra alternativ för att kompensera jordbruket för denna kostnad.

 Nu är det i stället viktigt att ännu mer betona betydelsen av i det enskilda fallet anpassad gödsling. Precisionsgödsling. Det undanröjer de flesta av de nackdelar som nämnts ovan.

Konkurrenskraften – ett genomgående tema i dagens Jordbruksaktuellt.

 

Det är ju det jag tagit upp den senaste tiden i denna blogg. Det verkar nästan tjatigt när jag ser tillbaka. Men så kom då tanken för ett par dagar sedan:

Detta är inget lokalt problem.

Det påverkar faktiskt mänsklighetens samverkan med biosfären – exploatera eller vårda och underhålla. 

Exploatörerna är mest konkurrenskraftiga och vinner.

 

Och dagens Jordbruksaktuellt ger flera exempel, från dieselkostnad till djuromsorg.

Ska vi kasta in handduken – det är kört?

Nej, absolut inte. Det finns flera nivåer att bearbeta.

 

1. Jordbrukaren kan ofta vidta åtgärder som både ökar konkurrenskraften och är bättre miljömässigt (mullhushållning, bättre kvävestyrning, precisionsodling, ecodriving). Det finns många exempel i denna blogg (klicka på etiketten Framtidsfokus), och konkreta möjligheter på www.greengard.se .
2. Hjälp till att lyfta frågan till denna globalt principiella nivå. Kan inte svenskt jordbruk miljöstyras med skatter och administration i längden kan inget annat heller. Och då är biosfären illa ute. Vi får en utveckling ingen egentligen vill ha.
3. Driv på om nytänkande: jordbruksvetenskap, ekonomi, samhällsvetenskap.

 

Jordbruksvetenskapen: mer helhetstänkande om miljö, ekonomi och produktion. Det finns ekonomisk positiva poster oftare än man tror. Kvantifiera dem. Våga räkna på dem.

Ekonomivetenskapen. Visst är det korrekt att avgifter är det effektivaste styrmedlet. Om de gäller hela marknaden. När vi har global marknad – ta fram bättre alternativ.

Och samhället: bara ekonomi och teknik räcker inte.

Svenska modellens problem – symptom på systemfel globalt.

 

Det är med nästan sorg man ser problemen för den svenska modellen med en starkare miljöprofil: skatt på diesel, kväve och bekämpning, starkare djuromsorg mm. Det har i samverkan med jordbrukarna lett till ”världens bästa jordbruk”, www.greengard.se/landjämförelse.htm .

 

Men det har också lett till högre kostnader, och jordbrukets direkta uppgift är att vara konkurrenskraftigt, enligt rådande politiska verklighet.

 

 

Och det här gäller inte bara de svenska bönderna, det gäller jordbruket överallt. Ställ miljökrav eller uthållighetskrav som kostar pengar och så småningom stryper man den verksamheten. Och då blir det inget framsteg någonstans. Möjligen billigare storskalig produktion i vissa områden.

(Men om man kunde kompensera på något förnuftigt vis …)

Det gäller inte bara bönderna – det gäller människans möjlighet att försörja sig utan att skada biosfären. Denna fråga bör lyftas hit, det gäller management av våra globala system och inte bara lokal politik. Förlåt upprepningen från i går men jag blir så engagerad.

I morgon får det gälla mer av vad som trots allt är positiva möjligheter

Byte av kväveskatt mot dieselskatt ger mer klimatpåverkan.

. 

Såväl dagstidningar som Land är fulla av synpunkter. Jordbruket drabbas av bränsleskatter. Åtminstone centern tycks vilja kompensera med att slopa kväveskatten. Men enligt LRF kostar energiskatterna jordbruket 1 miljard medan kväveskatten är på ca 300 miljoner.

 

Det finns en annan räkning att göra. Kvävet är också en aktör i klimatsammanhang. Och om skatten försvinner ökar gödslingen, och ökar växthusgasen lustgas. Låt oss tala om koldioxidekvivalenter, GHG.

 

 

Vi har en spannmålsodling. Tas kväveskatten bort ökar ekonomisk kvävegiva med ca 10 kg (enligt Jordbruksverket). Så blir det något högre skörd, ca 100 kg. Vi räknar enligt klimatpanelens IPCC riktlinjer och använder kvävegödsel från fabriker med effektiv rening. Då ger 10 kg extra kväve utsläpp på 90 GHG i hela produktionskedjan.  För att kompensera det bör vi spara 30 l diesel och det är inte lätt. Sedan kanske man importerar kväve från andra fabriker och då blir det minst 40 GHG till.

Om man byter dieselskatter mot kväveskatten är det troligt jordbruket ökar sina klimatgasutsläpp.

 

Är den kanske bäst att odla ekologiskt utan kvävegödsling? För växtodlingen är det ingen lösning. Den avsevärt lägre skörden och  mer baljväxter gör att den produktionen inte blir bättre klimatmässigt.  Konkret säger Odlingssystemförsökens tredje omlopp (12-18 år) att vid den konventionella odlingen blev det 0,27 GHG i utsläpp per kg spannmål medan det för den ekologiska blev 0,37.

 

Slopas kväveskatten blir det också mer kväveutlakning, storleksordning 2000-5000 ton N. Det är kvävet på toppen som betyder mest.

Det finns många bättre sätt att kompensera jordbruket på.

Odlingssystem och ekonomisk uthållighet.

Ett projekt för jämförelse och utveckling av uthålliga och miljövänliga odlingsssystem har drivits i Skåne sedan 1987 och det fortsätter (www.odlingssystem.se ). Det är nu på gång att rapporteras internationellt. Agronomiskt är projektet framgångsrikt. De olika systemens sätt att fungera har kartlagts och det finns bakgrund för agronomisk och miljömässig rådgivning. Emellertid kan man fråga sig i hur hög grad en sådan rådgivning kan användas i dagens värld. Ett livskraftigt odlingssystem måste också vara ekonomiskt uthålligt.

I detta projekt jämförs olika system, konventionellt resp ekologiskt av både växtodlings- och kreatursgårdar. Ekologisk produktion har sin egen ekonomiska miljö med extra arealbidrag och en nischmarknad med högre produktpriser. De konventionella systemen arbetar mot den normala marknaden (baserad på världsmarknaden) under svenska ekonomiska och administrativa villkor. Dessa skiljer sig från andra länder,  t ex UK. De svenska kostnaderna är högre och restriktionerna är flera. Kan detta vara uthålligt ekonomiskt? Vad behövs för att det ska bli det?

 

Jordbruket är en del av biosfären och påverkar biosfären. Den globala biosfären är under stress (klimatet, kvävebelastning, hotad biodiversitet för att nämna några faktorer). Jordbruket uppmanas göra sin del åt dessa problem. Och mycket kan göras. Det är bara det att samhället har gett jordbruket en annan huvuduppgift: producera så billigt som möjligt. Var konkurrenskraftig.

 

Politik och miljö.

 

Som nämndes i förra inlägget ligger Sverige i täten när det gäller miljöriktigt jordbruk. Och ändå nämndes inte där det omfattande djuromsorgsprogrammet. Och det kostar konkurrenskraft. Det kan tyckas att dessa program har funnits ganska många år och jordbruket finns ju kvar. Men jordbruket reagerar långsamt, det är ett av dess handicap i dagens marknadsekonomi. Det blir dock en tillbakapressning efterhand.

 

Och nu kommer svarta rubriker att regeringen inte anser sig kunna stödja ett EU förslag om ursprungsmärkning. Hur ska det vara möjligt att ta på sig miljökostnader när det inte går att få betalt för dem och varan inte kan särskiljas på marknaden? Finns något annat alternativ än att producera så billigt om möjligt och anstränga möjligheterna till det yttersta också på miljöns bekostnad?

Det har faktiskt kännts tungt ett par dagar. Den här politiken är inte vad världen behöver. Men – låt oss leta ljuspunkter och möjligheter.

 

1. Det måste ändå vara möjligt att sälja svenska miljökvalitet till svensk handel. Och kanske också till kunderna. Frivillig märkning är möjlig. Men det behövs kraftfull information.
2. Sigill finns ju. Det är svårt med självfinansiering men kan det inte vara möjligt att stötta med miljöpengar?
3. Direkt kompensation till jordbrukarna för de miljömerkostnader de har.
4. En utredning borde tillsättas att besvara frågan: Vad får vi för jordbruk i världen om enbart kortsiktig marknadsekonomi ska styra utvecklingen?

Miljö, vatten och Sveriges jordbruk.

 

Låt mig gå tillbaka till vad som togs upp för ett par dagar sedan, internationella jämförelser.

Sveriges jordbruk ligger både före och åtskilligt bättre till än omgivande länder. Jag har ibland sagt att det är världsledande och ännu har jag inte behövt ändra mig.

Fakta på  www.greengard.se/landjämförelse.htm  .

Ett nytt diagram på www.greengard.se/gjfr.htm

 

 

Men frågan  ska utredas mera, det diskuteras i olika grupper inom lantbrukssektorn och i pressen.

 

Och det är inte fel. Bara man i slutändan ser till helheten och inte förstör möjligheterna att fortsätta driva världens bästa jordbruk. För en princip som drives hårt av både nationella och internationella organ är frihandel och konkurrens. Och då kan man inte arbeta med stora handicap.

 

Det går att gå vidare, också med åtgärder som inte belastar utan tvärtom kan ge någon vinst.

 

 

Växtföljder, fång/mellangrödor, reducerad bearbetning kan spara både förluster till vatten och minska klimatgaser.

Precisionsgödsling, helst med sensor som tar hand om fältvariationer, men en bit på väg är att skärpa den fältspecifika gödslingen (gå längre med analys av tidigare skördebild, helst nollrutor etc).

Om det nu i princip lönar sig kanske inga bidrag behövs? Men vinsten är såpass låg att drivkraften blir låg. Det går bäst att räkna hem i de högproducerande slättbygderna. Utanför dem går det inte. Och det finns risker i det enskilda fallet.

Så inom ramen för det system som finns behövs stimulans, dels för fånggrödor och vårbearbetning, dels investeringsbidrag för sensorutrustning.

 

 

Lovande utvecklingar

 

 

Inom EU har man en ny överenskommelse om jordbrukspolitik, åtminstone preliminärt. Mer stöd till miljöåtgärder, mindre produktionsstöd. I tidigare inlägg har jag diskuterat jordbruksproduktionens problem med en global priskonkurrens. Just riktade miljöinsatser av olika slag kan råda bot på det.

 

Några punkter i min önskelista om åtgärder:

 

Främjande av effektiv kvävehushållning.

Fördelning av stallgödselresursen (samband med fosfor)

Kunskapssatsning på åtgärder för biodiversitet i jordbrukslandskapet.

Främjande av mer restriktiv användning av bekämpningsmedel etc.

Långsiktig markvård.

 

Vad gäller den senare punkten är det positivt att det nu förekommer en diskussion om tvärvillkor om mullhaltsbefrämjande åtgärder.

 

Det är också positivt att åtminstone i första skedet inte lågproducerande produktionsformer nämns som ett mål att sträva mot. Vi behöver ett högproducerande men miljöriktigt jordbruk.

 

Har i dag medverkat i en kurs för rådgivare om Greppa Näringens Bördighetsmodul. Ett antal rådgivare kommer att tillsammans med jordbrukare arbeta fram odlingsalternativ som är bättre vad gäller miljö och hållbarhet inom ramen för ekonomisk lönsamhet.

 

Men det är mer än en månad till julafton.

 

Jordbruksministern och marknaden.

 

I kraftfulla uttalanden säges att jordbruket ska styras av marknaden och inte av politiken med subventioner etc. Det är ju i samband med den politiska diskussionen i EU där särskilt Frankrike vill ha fortsatta stöd.

Men det finns olika nivåer i denna diskussion. En är allmänna stöd, en annan är miljörelaterade stöd/avgifter/regler, en tredje är regionala utvecklingsfrågor.

 

Jag är övertygad om att jordbruksministern inte avser att t ex kväveskatten och stallgödselreglerna ska avskaffas, vilket egentligen borde göras om det är marknaden som ska styra.

 

Och kvar står denna stora problematik: jordbruket måste ta långsiktiga hänsyn (mullhushållning, packning, växtföljd) och det stämmer inte med kortsiktig marknadsstyrning. Vi har åtgärdat något av detta i svenska program och det finns starkare åtgärder i en del andra länder.

Det finns en risk att marknadsstyrning överbetonas i diskussionen.