Ett konkret förslag om slam.

juli 18, 2017

Aktörerna i slambranschen jobbar seriöst med att få ut slammet på ett bra sätt inom de ramar som finns. Men ramarna är för generösa och leder lätt till onödigt ökade förluster av kväve och fosfor. Samtidigt finns det mer diskuterade problemet med ”föroreningar” av olika slag. Vidare den ökande övertygelsen att vi behöver bättre kretsloppslösningar för i synnerhet fosfor.
Det finns ny teknik på gång. Men en utveckling tar tid även om den går bra. Vad göra med slammet under tiden? Det har deponerats i gruvhål, men den nödlösningen känns inte bra.
Förslaget (ev tidsbegränsat till ca 10 år):
Man får sprida en årsgiva slam ( 1 ton torrsubstans/ha) på våren för nedbrukning så snabbt som möjligt. En fånggröda ska etableras på hösten. Fältets fosforbalans ska kollas, inget onödig fosfortillförsel ska ske.
Detta blir förstås dyrare och svårare. Men man har fått säkrare miljö och bättre kretsloppsverkan. Samt bättre incitament att utveckla bättre system. Och man slipper tänka på gruvhål.

Kretslopp – utveckling behövs men finns knappast.

juli 10, 2017

En hållbar ekologi bör betyda kretslopp, åtminstone för fosfor. Det största skälet är att fosforn är så biologiskt aktiv att den inte ska spridas okontrollerat, ett annat är att den är värdefull i odlingen. I min barndom på gården var det kretslopp. Torrdassets innehåll spreds ut med stallgödseln. Sådant finns inte i dag.

Urbaniseringen i världen bara fortgår. Fosforn går till staden – och sen?
I Sverige har vi slamdebatten. Visst har vi en grundläggande svaghet i samhället om kemiska och biologiska ämnen eller organismer av olika slag har en direktväg till matproduktionen. Och det finns ett par problem till, kväve och fosfor till miljön. Det är brukligt av ekonomiska skäl att lägga en femårsgiva på en gång. Det blir stor risk för förluster till vatten av både kväve och fosfor och hela hanteringen ger betydande förluster av ammoniak. Dessutom är effektiviteten av tillförd näring dålig, även om så klart en femårsgiva gör verkan. Och för jordbrukaren brukar den vara gratis.

Men något annat behövs som ger ren, effektiv och praktiskt användbar fosfor. Det finns metoder och pilotprojekt i Sverige. Man får fram en bra produkt, men sedan ska den konkurrera med den etablerade mineralgödseln. Det kan den inte, i början i alla fall. ”Det blir för dyrt”.

Men här har vi en fråga med global räckvidd som faktiskt måste lösas.

Ett räkneexempel. I en storstadsregion med 2 miljoner människor ska hanteras ca 2 miljoner kg fosfor per år. Värderat efter mineralgödselpris är det ca 40 miljoner kr. Om nu återvinningen skulle kosta 80 miljoner kr – då fattas 40. ”Det blir för dyrt” – eller? Men svenska samhället lägger 600 miljoner kr per år i stöd för ekologisk produktion, och dessutom mycket därtill i form av forskning och rådgivning.
En fråga om prioritering. Och också om utvecklingsmöjligheter.

Ett annat räkneexempel: För 1 ton vete behövs 3 kg fosfor Vetet kan säljas för 1500 kr, fosforn har kostat 60. Om nu kretsloppsfosfor i början är dubbelt så dyr ökar produktionskostnaden för 1 ton vete med 60 kr. För att behålla konkurrenskraften i odlingen skulle vetet säljas för 1560 kr per ton.
Skulle inte ett ”kretsloppsvete” kunna säljas för den lite högre summan, som knappt skulle kunna spåras i hushållsekonomin? En sorts ”kretsloppsmärkning”. Som jämförelse: Priset på ekologiskt vete är i storlekstordningen 3000 kr per ton. Vidare har utgått ett extra arealstöd på 1500 kr/hektar
En fråga om prioritering .

Utvecklingsoptimism

juli 8, 2017

 

Borgeby Fältdagar hjälpte till där. Det är mycket på gång på många fronter. Odlingssystem, mellangrödor, bearbetning i olika kombinationer. Det är många alternativ, många uppfattningar. Därmed också många möjligheter.

Tekniken. Styrning, precision, anpassning.

Biologin. Samverkan och samspel både ovan och i mark

Vi är på väg mot ett bättre och mer naturanpassat jordbruk. Redan nu är vårt vanliga svenska jordbruk på de flesta punkter överlägset ”Krav-ekologiskt”.. De svaga punkterna är kemisk bekämpning och,  möjligen, mångfald.  Men på dessa fronter händer mycket. Och de förädlingsmöjligheter som nu öppnar sig kan innebära en revolution.

Vi har en gigantisk uppgift: att föda världen på ett hållbart och miljöriktigt sätt. Vi behöver använda våra resurser effektivt, också marken. Mark tillverkas inte längre, som någon har sagt.

Lokalt här i Småland finns debatt om att köpcentra och industri tar mark i anspråk. Samtidigt yvs kommuner över att ekologisk konsumtion ökar. Men för varje hektar som ekologisk spannmålsareal ökar har man slösat bort nästan ett hektar till. På grund av lägre skördar behöver ekologiska produkter mycket mera mark, vilket sällan kommer fram i diskussionen.

I stor skala blir ”Krav-ekologiskt” inte hållbart i dagens värld.  Vi har ett problem om man i samhället inte förstår det.

Siffror från Jordbruksverket/SCB, skörd i dt per hektar.  Diagram  Göte Bertilsson.

Skärmklipp

Domedagsklockan, en bok

juni 6, 2017

Boken Domedagsklockan (2013). Stefan Karlsson, Jacob Nordangård, Stefan Radetzki m fl

En bok med kritik av rådande diskussion om särskilt klimatet. Och man är kritisk. Trump skulle gilla den.
Och det är klart: det finns osäkerheter. Men några bakgrundsfakta ifrågasätts inte:

En temperaturökning leder till stora förändringar i vår värld.
Ökad koldioxidhalt ger större uppvärmning, i princip.

Boken kritiserar försiktighetsprincipen – att vi måste begränsa växthusgasutsläpp, och ställer mot detta en annan fråga: ska vi riskera ökad fattigdom och hunger i världen.
Detta ser jag som en nyckelpassus, som avslöjar en stor förenkling i tänkandet. Man ser inte kombinationen begränsning av utsläpp och ny fördelaktig teknikutveckling som solenergi, transportutveckling, odlingsmetoder mm.

I det stora sammanhanget betonar man mänsklighetens förmåga att utveckla och hitta nya vägar. Vi kan förändra utan att försaka, när man har en drivkraft. Det är möjligt att klimatdiskussionen behövs som drivkraft.

Biobränslen kritiseras för att de upptar jordbruksmark. Och jag tror faktiskt att etanolspannmål och , dieselraps är fel väg att gå. Men biprodukter som halm och ”bonusproduktion” av mellangrödor är en helt annan sak. Det kräver ingen markresurs utan kan i rätt system förstärka odlingsmark och miljö.

”Människan ändrar beteende när hon ser det behövs”, ungefär så sägs det i boken. Men när det gäller processer som är så långsamma att det inte märks i dagliga livet är den filosofin otillräcklig. Då behöver man tala om den risk som finns. Och det är ju det man gör, tack och lov. Och hittills har ingen tagit skada av det.

Det finns en bonus i att spara kol och olja i marken – de kan behövas för att avvärja nästa istid.

Vad händer med insekterna?

maj 30, 2017

 

Det gäller inte de spektakulära eller hotade, som ekoxen och makaonfjärilen, utan den stora massan. Maten för fåglar och andra insektsätare. En artikel i Science tar upp frågan. Enligt ett pågående arbete i Tyskland tycks mängden insekter har minskat mycket tydligt det senaste decenniet.  Varför vet man inte. Ett mer enformigt landskap med större obrutna fält? Mindre markutrymme överhuvudtaget när landskapet alltmer bebyggs. Pesticider nämns, särskilt misstänksam är man mot neonikotinoider som kan sprida sig i systemen.

Vissa insekter kan man förstås vara utan, kan man tycka, men en allmän minskning påverkar hela naturen och gör den fattigare. Man vet inte om det är en allmän trend, men är oroad.

Men på Annelövs gård i Skåne är det tvärtom. Bengt Hellerström driver en effektiv konventionell växtodling samtidigt som han värnar livet i landskapet. Skalbaggsåsar, blommor i fältkanter, bon för vildbin och annat. Bengt menar att det inte bara är trevligt, det lönar sig också genom mindre kemisk bekämpning och säkrare skörd.  Detta enligt tidskriften Lantmannen, men det är också så att jag många år varit nästan granne med Bengt och vet vad han håller på med.

Det är så jordbruket måste utvecklas. Det finns mycket att göra som är positivt både för miljö, landskap och produktionsekonomi.  Och ny kunskap och teknik underlättar detta. Men över huvud taget borde den ”kemiska vägen” användas mer restriktivt. Man borde hitta en väg som ändå klarar konkurrenskraften. Egentligen har vi en början i Sverige, låt oss fortsätta med det. Klarar vi oss med låg användning av antibiotika kan vi nog klara en skärpning också vad gäller kemisk bekämpning. Det finns möjligheter.

 

Hållbar intensifiering eller ekologisk extensifiering?.

maj 21, 2017

Tidskriften Science hade Ecosystem Earth som specialsektion den 21 april. Det framkom inget nytt, men man kan sammanfatta:
Utmaningarna är stora. Biodiversiteten är starkt hotad. Vi lever mitt i den värsta ”utrotningsperioden” man känner till. Och trycket bara ökar.
Det behövs mer livsmedel, 70% ökning till 2050. Markresursen är knapp. Vattnet är knappt.

Hållbar intensifiering är nödvändig, men det räcker inte. Minskat svinn och mindre animalier behövs i tillägg, men det räcker inte heller.

Vi måste våga föra upp befolkningsfrågan. Man varnar för tron att den är på väg att lösa sig själv. Trots att utvecklingen på många håll har bromsats har vi totalt sett en ohållbar ökning. Utbildning, särskilt för kvinnor, tillgång till medicinsk rådgivning, preventivmedel etc är oerhört viktigt.

Man tog också upp frågor som ”conservation” (kräver mark), psykologi och miljö (hur motivera människor).

Tyvärr behandlades inte den övergripande frågan om att kortsiktig konkurrens styr jordbruket, vilket gör långsiktighet och varsamhet till en svår fråga.

Så – låt oss fortsätta med att arbeta för hållbar intensifiering:
Anpassning åtgärder.
Växtföljd, odlingssystem och jordbearbetning.
Grön mark för mull och miljö.
Energibesparing. Arbeta för effektiva kretslopp (en liten början finns).

Hållbar intensifiering eller hållbar extensifiering?

Världen behöver mer produktion och bättre miljö och hållbarhet. Det är Hållbar intensifiering. Ekologiskt jordbruk är en hållbar extensifiering, det ger bara ungefär halv produktion för viktiga grödor (Jordbruksstatistiken) i svensk odling och med svenska regler. Har världen råd med det?

Svaret är förstås nej, om vi ser det i stort. När det svenska samhället driver på ”ekologisk omställning” enligt KRAVs regler går det faktiskt tvärs emot global hållbarhet. Det är en diskussion som borde vidgas.

Men ändå skulle världen behöva en bättre ekologisk funktion i jordbruket. Mer fokus på långsiktighet och hållbarhet i vid mening. Men där lägger samhället kravet på kortsiktig konkurrenskraft vilket motverkar den utveckling som behövs.

Det skulle vara viktigare att stötta Hållbar Intensifiering än ”Ekologisk extensifiering”.

Boken ” Omställningen ” av Jens Ergon, ger hopp

maj 12, 2017

.

En bok som överraskar. Det handlar om klimatet. En initierad genomgång av klimatforskning och klimatpolitik de senaste åren. Fiaskot i Köpenhamn, den bedrövliga utvecklingen därefter och den stora pessimismen. Men – Parisöverenskommelsen blev en positiv politisk vändpunkt. Men framför allt – del 2 i boken heter Hopp. Där beskrivs den fantastiska utvecklingen för förnyelsebara energikällor. De växer med sådan kraft att fossilkällorna håller på att köras över.
Intressant och riktigt spännande.

Sista skörden

april 28, 2017

Har just sett denna film (på SVT Play).. Den är både vacker och angelägen. Den berör frågor som jag engagerat mig i under lång tid. Mullhalt och liv i marken har varit och är en av mina käpphästar, problemet med kortsiktig ekonomi likaså (initierade och ledde Lantbruksakademiens Kommitte för ”Ekonomi – Ekologi” för 20 år sedan). För ett år sedan närde jag ett visst hopp om att få ta upp just den frågan i AAAS (American Association for the Advancement of Science) med en presentation vid deras årliga kongress i februari). Men, trots starka medsökande (K Goulding från Rothamsted och T. Griffins från Tufts University) fick vi inte plats. Konkurrensen var för svår och kanske ämnet var något kontroversiellt i denna globaliserade marknadsvärld. Men visst hade det varit roligt att ta upp frågan i Trump-land.

Så – den här frågan behöver lyftas.

Filmen hade ju global utblick och då är det lätt att hitta problem med det mesta. Men låt mig kommentera några punkter, då från svenska förhållanden.

En huvudpunkt var mull och liv i marken. Man lyfte fram ”konstgödseln” som ett problem. Det är bara det att i de försök som gjorts och göres i våra odlingsområden är konstgödsel positiv både för mull och liv. Det är klart att man kan se ett problem i att utan konstgödsel hade man varit tvingad till större variation i odlingen. Men det innebär också åtskilligt lägre skördar enligt dagens kunskap. Statistiken för ekologisk produktion i Sverige är inte uppmuntrande, bortåt halv skörd för våra viktigaste grödor. Vår utmaning är att kombinera hög skörd med bättre mångfald och mullhushållning. Mycket kan göras i den vägen, med t ex mellangrödor och fånggrödor och modifierade odlingssystem.

Man kan ju fråga sig varför våra viktigaste kunskapscentra om mark och produktion inte fick komma till tals. Det verkar medvetet. Att det var mycket bra folk från olika sidolinjer ska dock inte förnekas.

En annan punkt var minskat näringsvärde i skördeprodukter. Jag har ingen riktig överblick, men det finns undersökningar som visar att åtminstone en del nya vetesorter har ett lägre upptag av mikroelement. Det beror inte på marken eller gödslingen utan på växtens fysiologi. Sortförädlingen borde bättre uppmärksamma den frågan, hur det nu ska gå till att få den prioriterad. Det är viktigt att den lyfts och går till rätt adressat.

”Jordbruksprodukterna är för billiga”. Ja, kanske det. I alla fall är det ett problem med det förhärskande marginaltänkandet. En odling som kostar 200 kr/ha extra är inte konkurrenskraftig, men om skörden är 6000 kg innebär det att det kan kompenseras med en prishöjning från 1,50 till 1,53, en obetydlighet absolut sett. Mycket kan göras både vad gäller odlingssystem och t ex kemikalieanvändning med rätt små insatser. Men det krävs motivation, vilket är svårt i en extrem global marknadsekonomi.. Men inte omöjligt. Det går att föra en win-win diskussion där skördeökningar och kostnadsminskningar i hela odlingssystemet vägs in. Vidare kan både marknaden (t ex märkning för merbetalning) och politiken (t ex bidrag för fånggrödor) spela en roll.

Ett par små felaktiga generaliseringar: ” 60% av kvävegödseln blir förluster till miljön”. Den svenska verkligheten är helt annorlunda. Kvävegödsling som ger skördeökning ökar föga utlakningen, men vid överdosering börjar den öka. Det är därför viktigt med rätt anpassning, precision.

”Vanligt höstvete har grunda rötter”. Vanligt höstvete har faktiskt djupa rötter, som redan på hösten är nere på över metern. Men visst är en bra rotutveckling viktig för mull och ekologisk funktion och det är viktigt jobba för förbättringar, t ex genom utveckling av flerårighet

”Mer och mer kväve för samma skörd”. För svenska förhållanden – vi har nog aldrig haft så högt kväveutnyttjande som nu.

Det nämndes att vi behöver öka produktionen med den utveckling vi har på planeten, och det är en viktig punkt. En sorts påtvingade högre livsmedelspriser är en politisk omöjlighet. Men som tur är kan man se en väg framåt baserad på följande kunskaper som finns i dag åtminstone för våra odlingsförhållanden:

Höga skördar är positiva för mull och liv i marken.
Fånggrödor och mellangrödor kan starkt förbättra både mullhushållning och mångfald.
En stark utveckling på maskinsidan kan minska markpackning.
Anpassning av insatser: kunskap och teknik utvecklas starkt.
Vi ser inga tecken i dag till minskade mullhalter i svenska odlingsjordar, faktiskt tvärtom.

Jordbruk och klimat, II

mars 1, 2017

En komplettering.
Minska 7 mill ton till 6,5 eller 8,4 till 0,4 ?

IPCC definition av jordbrukssektorn är mycket snäv, och faktiskt inte gjord för målinriktad utveckling. Nästan alla effektiviseringsmöjligheter kommer utanför jordbrukssektorn: drivmedel, energianvändning, en betydande del av kvävegödslingen, inlagring av kol i mark, bioenergi.
Kvar finns produktionsbundna faktorer som metan från djur, lustgas från åker. Vidare lustgas fr organiska jordar (opåverkbar schablon.). Något kan göras åt gödselhanteringen, dock.
Ska denna snäva sektor minskas behövs produktionsminskningar. Att öka produktion med oförändrad insats är förstås positivt men ger inga plus i beräkningstabellen.
Men såväl Klimatutredningen som regeringens Lantbruksstrategi säger ju att vi bör öka produktionen!
Men visst finns det hopp – bara man vidgar vyerna.
Med den snäva definitionen kan vi kanske minska dagens 7 mill ton GHG till 6,5 år 2040.
Med den vidare definitionen skulle vi kunna minska dagens 8,4 till 0,4.

Mer om detta: www.framtidsodling.se/jbr-klimat.pdf
Lite dokumenation om idisslare: http://www.framtidsodling.se/idisslare.pdf

Jordbruk och klimat

mars 1, 2017

Perspektiv kan vara viktigt i en diskussion. Några siffror.

Växthusgaser, koldioxidekv. millioner ton

Globalt, totalt                  54000                 Sverige 68
Transportsekto                 7600                  Sverige 20
Metan från djur o gödsel 3000                 Sverige   3

Det är ju ett ohållbart resonemang att säga att Sverige är så litet så vi behöver inte göra något. Utvecklingen av den globala köttkonsumtionen är ohållbar.

Men det är inte fel att säga att panikartade åtgärder i Sverige, som köttskatt, är ett löjligt slag i luften, som inte ger något positivt utan bara förstör.
Gräsmark är dubbelt så stort globalt som åkermark, och kan i stort sett bara utnyttjas av idisslare. De kan inte beskattas bort, men vidareutvecklas.
Men vi bör utnyttja vår fina djurproduktion för att vidareutveckla en bra gräsbaserad produktion och samtidigt främja landsbygd och landskap här hemma.

Det vore bättre att sätta fokus på metanutsläpp från fossil energiutvinning. I djurtäta USA (0,28 nöt per invånare mot 0,15 i Sverige) betyder metanutsläpp från produktion av fossil energi 42% av det totala medan djuren står för 30%. Och detta var före Trump.

Men låt oss verka för en global köttskatt. Plus en global skatt på fossil energi.