Conservation Agriculture

november 11, 2017

Growing a Revolution, det är titeln på David R Montgomerys senaste bok. Och den har ett viktigt budskap, som presenterades på ett seminarium i regi a v Axfoundation för ett tag sen. Det är mycket markförstöring som pågår på vår planet. Det saknas också känsla för att hela vår civilisation bygger på tillräcklig försörjning med mat, och därmed på jordbruket och markenHur ska vi ta vara på marken? Conservation Agriculture har tre principer:

Ha marken grön (eller täckt med växtrester)
Plöj inte och bearbeta så lite som möjligt
Variera med olika grödor.

Samtidigt betonade Montgomery att det hela får anpassas efter mark och klimat. Faktiskt är det i denna riktning vi i FramtidsOdling har arbetat i de 4 år vi funnits till (www.framtidsodling.se ). Och utvecklingen har också gått i den riktningen för alla tre ovannämnda komponenter. Utvecklingen är positiv för svenskt jordbruk. Till och med marknaden har utvecklats i rätt riktning, men mera betoning på miljö/hållbarhet och kontakt producent-konsument (närodlat).

Det är viktigt att gå vidare. Det finns många fördelar med ”grön mark”, att befordra liv och mångfald i marken. Det är dock inte problemfritt, såväl ogräs som växtsjukdomar kan trassla till det. Men arbete pågår med mellangrödor som konkurrerar bort ogräs (t ex Kansas University), biologiska samspel som minskar växtsjukdomar mm. Det finns mycket att arbeta med och ny teknik kommer starkt.
Minska jordbearbetningen, det pågår. Är plogen en marodör, som ökar erosion och förstör marken? Det sägs så, bl a av Montgomery. Det har varit så på många håll och är väl så fortfarande. Men för våra förhållanden är läget inte solklart. I t ex Mellanvästern är vatten knappt och marktemperaturen kan bli skadligt hög. Under våra förhållanden är vattentillgången säkrare och vi ville gärna öka värmen i marken på försommaren. Och vår odlingssäsong är kort. Vi får hitta system för bearbetning som passar här. ”Dogmatiska sanningar” är svåra att hantera och leder inte framåt.

Variation i odlingen är viktig. Och jordbrukarna vill gärna gå i den riktningen, men vilka möjligheter finns att hitta alternativ som är ekonomiskt gångbara? Här kan mellangrödor som ger grön mark erbjuda alternativ, men där är mycket att arbeta vidare med under våra förhållanden med kort odlingssäsong och väder som ställer till det. I år har skörden starkt försinkats på många håll. Sådant händer.
Det är inspirerande med så många möjligheter att arbeta vidare med, inte minst biologiska samspel i odlingen.

Annonser

Energi och odling

oktober 22, 2017

Det har blivit rätt många träffar på mina tankar vid spisen. Inga kommentarer, men jag gör gärna en själv.
Jordbruket måste energieffektivisera (även om det är viktigare i köket). Och det finns möjligheter.
Vi kan ta halmresursen till exempel. 6 ton vete ger minst 4 ton halm. Totala energin är ca 5 kwh/kg, men låt oss säga att 3 kan utnyttjas, för värme, för eltillverkning, för biogas.
4000 kg ger då 12000 kwh. För en bra gröda med dagens teknik går det år 3000 kwh per hektar. Med känd teknik och bra organisation producerar jordbruket energi både till sig själv och omvärlden.
En fråga är kvävegödseln. Den produceras i dag med fossilgas. Men jag har själv sett en kvävegödselfabrik som gick på el, Glomfjord i Norge på 1980-talet. Den kunde inte konkurrera med gasen. Men det är helt möjligt att göra kvävegödsel med förnybar energi av alla sorter, också av halm. Men det är kanske mer praktiskt att biogas används lokalt, och åtminstone i ett mellanskede ”avräknas” mot ammoniakfabrikens fossilgas.
På sikt kommer fossilfri kvävegödsel
Och vi bör göra vad vi kan för att återvinna kväve, med den viktiga kommentaren: om en återvinningsprocess skulle kosta mer i energi och ge större utsläpp än ammoniakfabriken, vad är då återvinning till för nytta?
Vi måste se på totalbilden för att inte köra fel i farten.

Energi och mat – köket kan förbruka mer än odlingen

oktober 19, 2017

Tankar vid spisen.
Stekte lite överbliven kokt potatis till kvällsmat. Kom att fundera på energi. Spisplattan gick ca 5 minuter. Det var kanske 200 g potatis . Stekningen kostade 5/60 tim *1,5 kw = 0,125 kwh.
Hur mycket gick det åt i jordbruket? 30 ton potatis per hektar. Men har använt ca 120 kg kväve (10 kwh/kg) och kanske 150 liter diesel, (också ca 10 kwh/kg ). Summan av det blir 2700 kwh. En del annat kommer till, vi säger 3000kwh. Vi fick 30 000 kg, och potatisen vid åkerkanten kostade alltså 0,1 kwh per kg. För att få fram potatisen jag stekte (200 g) användes alltså 0,02 kwh.
Så jag gjorde av med 0,125 kwh i köket och jordbruket 0,02 för att få fram min stekta potatis.  6 gånger mer i köket.
På morgonen äter en av oss gröt. Ungefär 100 gram havregryn. Ett grovt antagande: för det behövs 150 g havre.
Spisplattan går kanske 4 min och det förbrukar 0,1 kwh. I kronor ca 20 öre.
När man skördat 6000 kg havre har man satt in 120 kg kväve och 60 liter diesel och lite annat, säg 2400 kwh, alltså 0,4 kwh/kg. För de 150 gram havre som krävdes för gröten behövde jordbruket 0,06 kwh. Alltså blir det 0,1 kwh i köket och 0,06 på åkern. Nästan dubbelt så mycket i köket.
Här jämfördes bara tillagningen i köket med odlingen på åkern. Det gick åt mest energi i köket.
De flesta skulle nog tro att det är tvärtom.

Näringsinnehåll i maten

augusti 1, 2017

Man möter i media en del inlägg om detta, t ex filmen Sista Skörden och på Facebook mm. Det här är ett försök att gräva lite i fakta.

Det finns en intressant ny avhandling från SLU. Karin Hamrén: Micronutrients in cereal crops.

Några slutsatser:

50 års odling med olika intensitet (från ogödslat till hög gödsling) har inte gett någon påvisbar skillnad i halt av mikroelement i mark eller gröda. Men variationen mellan prov är stor.

I kortvariga odlingsförsök ökar halten av mikroelement (järn, zink, koppar) med ökad kvävegödsling och skörd, tvärtemot vad man ofta tror.

Men för odlaren finns skäl att bättre uppmärksamma mikroelement. Sveriges berggrund och mark är i grunden mineralfattig och brister kan uppkomma.

Hon varnar också för den riktigt långsiktiga risken för utarmning om man inte kompenserar bortförseln.

Nu finns ju en aspekt till, odlingsmaterialet. Är dagens spannmål mineralfattig? Är odlingen på fel väg? Låt oss se på svenska (Nordeuropeiska)  förhållanden:

Prof Nils Karlsson, VäxtnäringsNytt 1951

Halter mg/kg     spannmål     Järn  60,   Mangan 30 (5-75)  Zink 10-70     Koppar 5

Vetekli          Järn   125  Mangan 75-150    Zink  75-150   Koppar 18

Hamrén 2016,  från odlingsförsök, vete,

Järn 30-70    mangan 25-45     zink 5-30        koppar 2-6

Åkermarksinventeringen, Eriksson

Mangan 29          zink 26            koppar 4

Här ovan innefattas ju odlingsmaterialet, äldre resp nyare sorter. Man kan väl säga att det är svårt att uppfatta någon minskning och grund för larm vad gäller jordbrukets produktion. Men det är stor variation.

Men observera Nils Karlssons siffror för vetekli.  Där är mikroelementhalterna 2-3 ggr så höga som i medel för hela kärnan.

I en gammal fackbok från 1950-talet (Abramson, Vår Föda), anges följande halter för järn, mg/kg:

Vetekärna 45, bagerimjöl 12,  kärnmjöl 8.

Mycket finns att göra på livsmedelsteknikens område för att ta tillvara de mikroelement som finns.

Detta ovan gäller svenska förhållanden. Det finns internationella arbeten som visar att mineralinnehållet i kosten har minskat sedan 1960, då skördarna började öka (Science 2015,349). Så kan det ju bli om energin ökar mer än mineralinnehållet.

Men om detta ska åtgärdas är ju lösningen inte att minska energiproduktionen från åkern (minska skördarna), det måste vara att se till mineralförsörjningen som helhet

Hamréns arbete visar också att bättre kretslopp med stallgödsel visserligen har ökat halten i marken men inte i grödorna. Men det finns ju en lösning: utnyttja den kunskap som finns över hela kedjan från åker till bord.  Då kan en växande befolkning försörjas med både energi och mineraler.

Ekologisk växtodlings blygsamma produktion, några få procent.

juli 22, 2017

 

Växtodlingen är det primära. Den ger produktionen som sen kan konsumeras direkt eller efter förädling genom husdjur. Med tanke på det utrymme ekologiskt jordbruk  har i media, politik  och reklam är produktionen förvånansvärt liten.  Av Sveriges veteproduktion 2016 var 3,6% ekologisk, för korn 4,6% och för potatis 6,8% (produktionssiffror från Jordbruksverket/SCB). Och detta är de högsta siffrorna någonsin, de ökar så sakteliga. Men det är en resurskrävande ökning, både vad gäller stöd och markåtgång.

Man skulle önska att fortsatt ökning gäller djurproduktion baserad på vall och bete. Där kan ekologiska stöd behövas.

Ett konkret förslag om slam.

juli 18, 2017

Aktörerna i slambranschen jobbar seriöst med att få ut slammet på ett bra sätt inom de ramar som finns. Men ramarna är för generösa och leder lätt till onödigt ökade förluster av kväve och fosfor. Samtidigt finns det mer diskuterade problemet med ”föroreningar” av olika slag. Vidare den ökande övertygelsen att vi behöver bättre kretsloppslösningar för i synnerhet fosfor.
Det finns ny teknik på gång. Men en utveckling tar tid även om den går bra. Vad göra med slammet under tiden? Det har deponerats i gruvhål, men den nödlösningen känns inte bra.
Förslaget (ev tidsbegränsat till ca 10 år):
Man får sprida en årsgiva slam ( 1 ton torrsubstans/ha) på våren för nedbrukning så snabbt som möjligt. En fånggröda ska etableras på hösten. Fältets fosforbalans ska kollas, inget onödig fosfortillförsel ska ske.
Detta blir förstås dyrare och svårare. Men man har fått säkrare miljö och bättre kretsloppsverkan. Samt bättre incitament att utveckla bättre system. Och man slipper tänka på gruvhål.

Kretslopp – utveckling behövs men finns knappast.

juli 10, 2017

En hållbar ekologi bör betyda kretslopp, åtminstone för fosfor. Det största skälet är att fosforn är så biologiskt aktiv att den inte ska spridas okontrollerat, ett annat är att den är värdefull i odlingen. I min barndom på gården var det kretslopp. Torrdassets innehåll spreds ut med stallgödseln. Sådant finns inte i dag.

Urbaniseringen i världen bara fortgår. Fosforn går till staden – och sen?
I Sverige har vi slamdebatten. Visst har vi en grundläggande svaghet i samhället om kemiska och biologiska ämnen eller organismer av olika slag har en direktväg till matproduktionen. Och det finns ett par problem till, kväve och fosfor till miljön. Det är brukligt av ekonomiska skäl att lägga en femårsgiva på en gång. Det blir stor risk för förluster till vatten av både kväve och fosfor och hela hanteringen ger betydande förluster av ammoniak. Dessutom är effektiviteten av tillförd näring dålig, även om så klart en femårsgiva gör verkan. Och för jordbrukaren brukar den vara gratis.

Men något annat behövs som ger ren, effektiv och praktiskt användbar fosfor. Det finns metoder och pilotprojekt i Sverige. Man får fram en bra produkt, men sedan ska den konkurrera med den etablerade mineralgödseln. Det kan den inte, i början i alla fall. ”Det blir för dyrt”.

Men här har vi en fråga med global räckvidd som faktiskt måste lösas.

Ett räkneexempel. I en storstadsregion med 2 miljoner människor ska hanteras ca 2 miljoner kg fosfor per år. Värderat efter mineralgödselpris är det ca 40 miljoner kr. Om nu återvinningen skulle kosta 80 miljoner kr – då fattas 40. ”Det blir för dyrt” – eller? Men svenska samhället lägger 600 miljoner kr per år i stöd för ekologisk produktion, och dessutom mycket därtill i form av forskning och rådgivning.
En fråga om prioritering. Och också om utvecklingsmöjligheter.

Ett annat räkneexempel: För 1 ton vete behövs 3 kg fosfor Vetet kan säljas för 1500 kr, fosforn har kostat 60. Om nu kretsloppsfosfor i början är dubbelt så dyr ökar produktionskostnaden för 1 ton vete med 60 kr. För att behålla konkurrenskraften i odlingen skulle vetet säljas för 1560 kr per ton.
Skulle inte ett ”kretsloppsvete” kunna säljas för den lite högre summan, som knappt skulle kunna spåras i hushållsekonomin? En sorts ”kretsloppsmärkning”. Som jämförelse: Priset på ekologiskt vete är i storlekstordningen 3000 kr per ton. Vidare har utgått ett extra arealstöd på 1500 kr/hektar
En fråga om prioritering .

Utvecklingsoptimism

juli 8, 2017

 

Borgeby Fältdagar hjälpte till där. Det är mycket på gång på många fronter. Odlingssystem, mellangrödor, bearbetning i olika kombinationer. Det är många alternativ, många uppfattningar. Därmed också många möjligheter.

Tekniken. Styrning, precision, anpassning.

Biologin. Samverkan och samspel både ovan och i mark

Vi är på väg mot ett bättre och mer naturanpassat jordbruk. Redan nu är vårt vanliga svenska jordbruk på de flesta punkter överlägset ”Krav-ekologiskt”.. De svaga punkterna är kemisk bekämpning och,  möjligen, mångfald.  Men på dessa fronter händer mycket. Och de förädlingsmöjligheter som nu öppnar sig kan innebära en revolution.

Vi har en gigantisk uppgift: att föda världen på ett hållbart och miljöriktigt sätt. Vi behöver använda våra resurser effektivt, också marken. Mark tillverkas inte längre, som någon har sagt.

Lokalt här i Småland finns debatt om att köpcentra och industri tar mark i anspråk. Samtidigt yvs kommuner över att ekologisk konsumtion ökar. Men för varje hektar som ekologisk spannmålsareal ökar har man slösat bort nästan ett hektar till. På grund av lägre skördar behöver ekologiska produkter mycket mera mark, vilket sällan kommer fram i diskussionen.

I stor skala blir ”Krav-ekologiskt” inte hållbart i dagens värld.  Vi har ett problem om man i samhället inte förstår det.

Siffror från Jordbruksverket/SCB, skörd i dt per hektar.  Diagram  Göte Bertilsson.

Skärmklipp

Domedagsklockan, en bok

juni 6, 2017

Boken Domedagsklockan (2013). Stefan Karlsson, Jacob Nordangård, Stefan Radetzki m fl

En bok med kritik av rådande diskussion om särskilt klimatet. Och man är kritisk. Trump skulle gilla den.
Och det är klart: det finns osäkerheter. Men några bakgrundsfakta ifrågasätts inte:

En temperaturökning leder till stora förändringar i vår värld.
Ökad koldioxidhalt ger större uppvärmning, i princip.

Boken kritiserar försiktighetsprincipen – att vi måste begränsa växthusgasutsläpp, och ställer mot detta en annan fråga: ska vi riskera ökad fattigdom och hunger i världen.
Detta ser jag som en nyckelpassus, som avslöjar en stor förenkling i tänkandet. Man ser inte kombinationen begränsning av utsläpp och ny fördelaktig teknikutveckling som solenergi, transportutveckling, odlingsmetoder mm.

I det stora sammanhanget betonar man mänsklighetens förmåga att utveckla och hitta nya vägar. Vi kan förändra utan att försaka, när man har en drivkraft. Det är möjligt att klimatdiskussionen behövs som drivkraft.

Biobränslen kritiseras för att de upptar jordbruksmark. Och jag tror faktiskt att etanolspannmål och , dieselraps är fel väg att gå. Men biprodukter som halm och ”bonusproduktion” av mellangrödor är en helt annan sak. Det kräver ingen markresurs utan kan i rätt system förstärka odlingsmark och miljö.

”Människan ändrar beteende när hon ser det behövs”, ungefär så sägs det i boken. Men när det gäller processer som är så långsamma att det inte märks i dagliga livet är den filosofin otillräcklig. Då behöver man tala om den risk som finns. Och det är ju det man gör, tack och lov. Och hittills har ingen tagit skada av det.

Det finns en bonus i att spara kol och olja i marken – de kan behövas för att avvärja nästa istid.

Vad händer med insekterna?

maj 30, 2017

 

Det gäller inte de spektakulära eller hotade, som ekoxen och makaonfjärilen, utan den stora massan. Maten för fåglar och andra insektsätare. En artikel i Science tar upp frågan. Enligt ett pågående arbete i Tyskland tycks mängden insekter har minskat mycket tydligt det senaste decenniet.  Varför vet man inte. Ett mer enformigt landskap med större obrutna fält? Mindre markutrymme överhuvudtaget när landskapet alltmer bebyggs. Pesticider nämns, särskilt misstänksam är man mot neonikotinoider som kan sprida sig i systemen.

Vissa insekter kan man förstås vara utan, kan man tycka, men en allmän minskning påverkar hela naturen och gör den fattigare. Man vet inte om det är en allmän trend, men är oroad.

Men på Annelövs gård i Skåne är det tvärtom. Bengt Hellerström driver en effektiv konventionell växtodling samtidigt som han värnar livet i landskapet. Skalbaggsåsar, blommor i fältkanter, bon för vildbin och annat. Bengt menar att det inte bara är trevligt, det lönar sig också genom mindre kemisk bekämpning och säkrare skörd.  Detta enligt tidskriften Lantmannen, men det är också så att jag många år varit nästan granne med Bengt och vet vad han håller på med.

Det är så jordbruket måste utvecklas. Det finns mycket att göra som är positivt både för miljö, landskap och produktionsekonomi.  Och ny kunskap och teknik underlättar detta. Men över huvud taget borde den ”kemiska vägen” användas mer restriktivt. Man borde hitta en väg som ändå klarar konkurrenskraften. Egentligen har vi en början i Sverige, låt oss fortsätta med det. Klarar vi oss med låg användning av antibiotika kan vi nog klara en skärpning också vad gäller kemisk bekämpning. Det finns möjligheter.