Archive for november, 2010

Kretslopp rör mer än bönder.

november 30, 2010

Slam och kretslopp är en aktuell fråga. Vi vill ha kretslopp, men vill vi ha slam?

Det finns en bra försöksserie i Skåne, 2 försök, som nu har gått i dryga 20 år. De ger svar på två olika nivåer, för jordbruket och för samhället.

Ser vi på jordbruket säger de så långt att slamtillförsel enligt norm eller tredubbel norm har varit bra för jordbruksdriften. Skördeökningar, tendens till mullhaltsökning, bra fosforverkan, inget ökat upptag av besvärliga metaller.

Bra försök har bredare täckning, och det har de här. Man har analyserat metaller och andra ämnen i marken. Analyserna säger följande:

Kadmium: Allt som tillförts återfinnes som ökning av markens halt på båda jordarna. Om vi framskriver slamanvändning (1 ton ts) i 100 år ökar dessa jordars kadmiumhalt med 20 resp 30 % (100-200 g/ha även med de senare årens renare slam). På Igelösa ligger man på marginalen för Sigills kvalitetskrav i dag vad gäller halten i vete. Och de medicinska kraven på låg kadmium ökar.

 Krom. Analysmässigt blir det nästan som kadmium. Det återfinnes. 100 år skulle ge 30% ökning.

 Kvicksilver. Ca 30 resp 60% återfinnes av den analys som gjorts. Men även detta betyder relativt mycket. 100 år skulle mer än fördubbla halterna i marken

Ska avloppskretslopp ses som en jordbruksfråga eller en samhällsfråga?

En bakgrund: Krepro-processen, som tar ut ren fosfor ur slam, utreddes för Malmö/Sydsverige kring 2002. Den medgav att fosforn togs ut, tungmetaller separerades till en liten fraktion ”farligt avfall”, all organisk och biologisk kontaminering eliminerades.

Det fanns en lösning på samhällets fosforkretslopp, som ibland ses som en ödesfråga.

Men det skulle innebära en fosforkostnad ca 8 ggr högre än mineralgödsel.  Det stupade på kostnaderna. Vem ska betala?

Å andra sidan – att lösa detta principiellt stora samhällsproblem skulle kostat ca 60 kr per ansluten person och år, ungefär som en lunch om året. 

Man skulle kunna väga två alternativ?  Kostnaden för en lunch per person och år jämfört med ett alternativ med en säker om än långsam ökning av vissa oönskade metallhalter i en betydande del (20-50%) av växtodlingsarealen plus en osäker konsekvens av olika biologiska agens plus en låg risk för okända katastrofer.  En något tillspetsad jämförelse, men är den helt fel?

Jordbruket rör fler än bönder.

november 28, 2010

Det här är egentligen ett svar på ett inlägg i Sydsvenskan under Aktuella frågor. Bl a WWF efterlyser mer samhällsinflytande inför jordbruksdiskussionerna i EU.  Mitt inlägg kom inte in, och det är kanske förståeligt eftersom jag vidgar frågan väsentligt. Men det var som följer: 

Jordbruket i dag är en globalt konkurrensutsatt industri, trots att det finns kvar vissa rester av regleringssamhället.

För en jordbruksföretagare, liksom för alla andra företag, gäller det att producera så effektivt som möjligt. Och den effektivitet marknaden kan reagera på är priset. Har man inte konkurrenskraftigt pris åker man ut.

En fri marknad driver fram effektivitet, den driver också fram specialisering, det ligger i marknadsekonomins själva grund. Den driver också fram kortsiktighet. Långsiktiga kostnader sitter trångt i konkurrensen, särskilt när det gäller stapelvaror av den typ jordbruket producerar.

Jordbruket är en ekologiskt grundad produktion. Bra ekologisk funktion främjas av mångfald och långsiktighet. Men det styrande systemet driver jordbruket mot specialisering och kortsiktighet. Precis tvärtom. Vi får notera det och jobba med det.

 För vi kommer inte förbi marknadsekonomin. Det är som med demokratin. Den är inte utan problem men allt annat är sämre.

Marknadsekonomin och konkurrensen främjar effektivitet. Också ekologisk effektivitet om man börjar från ett dåligt läge. Då lönar det sig att styra gödslingen bättre, att ta vara på stallgödseln bättre osv. Men när ”fel” har avhjälpts vänder det. Då blir det en kostnad att gå längre, att t ex investera i ny precisionsteknik för bättre miljö. En högre kostnad minskar konkurrenskraften.

Sverige har haft miljöstyrande skatter, på kväve t ex. De fungerade på sitt sätt som de skulle. Men de minskade konkurrenskraften och måste överges 2010. Så är det i en global marknadsekonomi. Det hade varit bättre om omvärlden hade gått över på Sveriges linje.

 Men jordbruket har möjligheter att bli bättre miljömässigt med full konkurrenskraft. Det gäller bättre växtföljd, fånggrödor, modifierad jordbearbetning, mer precisionsteknik, tåligare växtsorter mm. Men det är inga stora vinster, det finns osäkerheter och trögheter. Det behövs entusiasm och intresse. Jobb med detta pågår.

 Men en sak är säker: fortsatt förbättring kräver jordbrukarens positiva intresse och engagemang. Det gäller nu att optimera systemen, inte att lagstifta bort fel. ”Överheten” kan inte optimera jordbruksdriften. Försöker man det i detta läge blir det bara fel. Men man kan stötta. Ett budskap till EU-administrationen kunde vara att detaljstyra mindre vad gäller de olika miljöinsatser som göres.

 Men det skulle behövas en övergripande agronomisk-ekologisk-ekonomisk-politisk diskussion om hur vi kan hantera jordbruk, produktion och miljö i vår globala värld. Där håller jag med Westman och Bergström och vill egentligen gå ett steg längre. 

Men den bakgrundsbeskrivning som gavs måste kommenteras något. Man talar om jordbruksbudgetens ”ofattbara 530 miljarder kronor” inom EU. Ja, det är mycket pengar. Utslaget per capita blir det knappt 3 kr per person och dag för jordbruk och landsbygd. Är det så mycket?

 Jordbrukets andel av BNP i EU är ca 2%, om man skulle lägga till de omtalade stöden blir det 2,3%. Det säger något om vad basen för livsmedelsförsörjningen kostar. Turism är ca 5%, kultur 2,6. 

Miljöutvecklingen har faktiskt varit bra, mycket bättre än sitt rykte. Jordbruket i västvärlden har förbättrat sin ekologiska effektivitet det senaste decenniet och Sverige ligger i täten. Men det gäller att gå vidare och knäckfrågan är hur man ska åstadkomma det i internationell priskonkurrens.

En glad dag.

november 26, 2010

För det är det när ens bok omnämns positivt i en betydande tidskrift, i detta fall Lantmannen.

Det är nu över ett år sedan boken började ta form. Och jag måste säga att det är inget jag känner jag skulle vilja ta tillbaka. I stället fortsätter utvecklingen i den riktning jag diskuterar. Antibiotika, som nämndes i förra inlägget. Kostnaden för svensk djuromsorg debatteras. Har vi råd med den.  Odling av lök och bruna bönor kanske får upphöra för våra myndigheter lägger hårdare restriktioner på bekämpningsmedel än som finns i  nära konkurrentländer. Spannmålsodlarna vill ha friare användning av stråförkortningsmedel av konkurrensskäl.

Nog är det väl sorgligt för vårt globala samhälle om vi skulle öka risker och stress på omgivningen utan att det egentligen finns några betydande plusposter för mänsklighetens välfärd.

Vad finns att göra? Jag är övertygad om att marknadsekonomin finns som grund .

Internationella avtal och standards.

Nationella regler eller system. De kan möjligen göras självgående inom näringen, men annars får staten kompensera den förlust av konkurrenskraft som uppstår.

Fullt utnyttjande av de plusposter som finns. Svenskt jordbruk är bra miljömässigt, men det kan bli bättre utan uppoffring av konkurrenskraft. Det finns win-win lägen att utnyttja mycket bättre än i dag.

Slutligen: intresse och medvetenhet. Från lantbrukarens sida men inte minst från den samlade rådgivningen.

Vi ska väl inte i vår värld åstadkomma onödiga problem eller tillkortkommanden på grund av att vi inte utnyttjar den kunskap som finns.

Sedan – apropå En glad dag. Fullt av intressanta frågor att ta tag i, från optimal fosforgödsling till slam i samhälle och jordbruk. Att syntetisera kunskap är glädje.

Digerdöden, global försörjning, resistenta bakterier.

november 23, 2010

Hur hänger det ihop?  Bara genom det att det är frågor jag stött på under dagen.

Digerdöden, speglad genom Dick Harryssons bok Stora Döden.  En våg sveper genom den kända världen. Rör sig ungefär någon km om dagen på land. Dödar kring hälften av befolkningen, med stora variationer.  Inget botemedel, ingenstans att fly som är säkert. Detta är kring 1350. Sen kommer det eftersläntrare till denna katastrof med 10-15 års mellanrum. Mänskligheten klarar mycket.

David Attenborough i Vetenskapens värld. Om vår tid. 7 miljarder blir minst 9. Resurser, miljö, försörjning, vatten? Det känns bra att ha skrivit min Möjlighetsbok.

Och bakterierna? Man hittar antibiotikaresistenta bakterier i kött (mest importerat)  i ökande grad. En faktor i sammanhanget är ju vidspridd användning av antibiotika, också i djurproduktionen.  Ja men det lönar ju sig? Det gör nog inte det på sikt och som helhet. Men hur få in den dimensionen i vår globala organisation?  I Sverige har vi i stort sett klarat av den frågan genom at starkt begränsa användningen av antibiotika i djurproduktionen. Men frågan är om det är ekonomiskt konkurrenskraftigt i längden.

Det är tur man gillar kött som är well-done.

Kornskörden ökar genom insådd av oljeväxten Lepidium

november 19, 2010

Detta är (ungefär) en rubrik i Acta Agriculturae Scandinavica, B, 60, 3 269, år 2010.  Första författare Arnulf Merker, som gick bort för en tid sedan. Det är alltså svensk forskning på Alnarp.

Och den visar på nya möjligheter. En oljeväxt som kan sås in och övervintra. En kombinerad fånggröda och produktionsgröda. Och samtidigt ökar den skörden av det korn den såddes in i.

Det återstår en del. Oljeproduktionen är inte bra nog. Men med de förädlingsverktyg som nu står till buds finns stora möjligheter att fixa det. Det gäller bara att man inte känner sig dogmatiskt förhindrad att använda dessa verktyg.

Och man kan tänka vidare. Produktion av biomassa i en andra-gröda kan bli en viktig möjlighet i åtminstone Sydsverige. Visst finns grödor, alltifrån gräs till rättika/senap.  Men nog kan det göras bättre om man ägnar sig åt det.

Det behövs sikte på förbättringar, inte på problem.

Workshop om fosfor från jordbruk till vatten.

november 17, 2010

På Lantbruksakademien 16/11.   En personlig snabbsammanfattning.

 Vad vet vi? 

Fel att avhjälpa:

Onödigt höga fosfortillstånd i mark (över P-AL 10), De ska byggas ner.

Fosforgödsling (även stallgödsel) vid över P-AL 10. Borde upphöra (men inte lätt på djurgårdar),

Gödsling på ytan före avrinningsperioder.

Erosion. Ska motverkas.

Ny (?) kunskap:

Organiska jordar kan läcka mycket stora fosformängder (10-tals kg/ha) även utan gödsling. (Kan detta möjligen förklara en del höga bakgrundsvärden i vissa studieområden?)

Nordiskt perspektiv.

Även med dessa ”fel” och ”naturliga” källor ligger svenskt utflöde på 0,4 kg P/ha jordbruksmark och år. Övriga nordiska länder ligger på det dubbla eller mer.

Vad kan göras åt det ”normala läckaget”?

Positiva allmänna faktorer:

Höga och säkra skördar.

Bra markstruktur och strukturstabilitet.

Aktiv och täckande växtlighet under höst och vinter.

Om vi tar fasta på detta så länge skulle jordbruket kunna arbeta med följande:

Bra växtföljder.

Fånggrödesystem, vilket dels skyddar marken, dels på sikt förbättrar struktur och -stabilitet. Helst övervintrande fånggrödor.

I Sydsverige kunde kanske tänkas mellangrödor (gräs eller oljeväxter) som skördas på hösten som biomassa. Då undandras fosfor från den riskabla vinterperioden och kan återföras målinriktat som biogasrest på våren. Detta är helt min egen fundering.

Att arbeta för höjning av mullhalten är positivt på jordar där detta förbättrar strukturen (de flesta jordar med under 2% organiskt kol, i stort sett mullfattiga och måttligt mullhaltiga).

Övrigt och frågor.

Minskad jordbearbetning är inte odelat positiv. Konstant grund bearbetning kan ge en ”sula” som ökar ytavrinning och vidare ökas fosforhalten i ytlagret.  Men denna nackdel borde kunna upphävas av djupare bearbetning vissa år, och ett sådant system kunde ha fördelar också för fosfor. Det är nog också så att ”reducerad jordbearbetning” kan betyda så många olika saker. En metod kan ha helt olika effekt jämfört med en annan. Det är inte bra att generalisera utifrån en allmän etikett.

 Fånggrödor som avdödas (eller fryser bort) kan släppa ifrån sig lösligt fosfor. Det är naturligtvis en risk höst/vinter. Men man kan ju fråga sig om inte fånggrödesystem i sig har såpass god allmän och långsiktig systempåverkan att denna fråga inte ska bromsa utvecklingen. Det gäller att välja grödor (de är olika) och system.  Försök med övervintrande grönträda har inte gett negativa erfarenheter och övervintrande grödor är sannerligen ingen nyhet i svensk växtodling. ”Vårplöjning” har gett fördelaktiga värden och ingår i åtgärdskatalogen för vissa jordar. Begränsningen är jordbruksteknisk och och inte miljömotiverad.

 Strukturstabilisering och fosforbindning med kalk (särskilt bränd/släckt) och gips har gett betydande minskning av fosforutflöde från lerjordar.

Fosforn, Östersjön och jordbruket.

november 15, 2010

Jordbruket är den stora boven, sägs det i en del sammanhang.Och är det inte jordbrukarens fel så är det jordbrukspolitiken.

Östersjön får för mycket fosfor, från  svensk jordbruksmark i snitt drygt 0,3 kg fosfor/ha. Vi jobbar för att minska det.

Mätningar av fosforutflöde från ett försök på Lanna i Västergötlandger intressanta perspektiv.

Det är en jord med lågt fosfortillstånd. Så lågt (P-AL 3) att man tänker: där har vi väl inga problem. Men vid spannmålsodling uppmäts utflöden på 0,5-0,7 på denna jord. Men s k grönträda, där man sått in gräs som får växa över sommar-höst gav tydligt lägre värden (kring 0,3), men det innebär ju inte att problemet var löst.

En gammal obrukad mark gav också värden kring 0,3. Inte heller det löste problemet. Vi skulle ju önska 0,1-0,2 kanske.

Vi kan tydligen försvåra läget men det är svårt att förbättra det. Det hjälper inte vad man gör.

Lovande dock är  att hålla marken beväxt har minskat fosforutflödet. Det öppnar för en flerdubbel win-win-win-win situation: lägre kväveutflöde, lägre fosforutflöde, bättre markstruktur, bioenergiproduktion

Fånggrödor och lönsamhet

november 11, 2010

En fint komponerad växtföljd i Skåne:   sockerbetor, korn, höstraps, höstvete, höstvete.  Betor och 3 högavkastande höstgrödor och så korn som en buffert. Den kan väl inte förbättras?

Det finns faktiskt plats för en fånggröda, före betorna, och vi tar rättika som får övervintra. Vårbearbetning före betor fungerar praktiskt bra på flera gårdar.  Med fånggrödebidrag blir det då ett förbättrat resultat på 299 kr/ha i snitt, kväveutlakningen minskar med ca 2 kg, klimatgaser med 500 kg och mullhushållningen förbättras. Det var väl inte helt fel.  Och skulle man inte våga satsa på vårbearbetning sjunker resultatet till ca 150.

Men sen är det ju fullt!  Om inte man tänker till och ersätter en höstvete med vårvete och möblerar om lite grand. Då får man rum med två fånggrödor. Resultatet blir plus 816 kr/ha, utlakningen minskar med 4 kg N och klimatgas med 800.  Men det finns mer. Vi kan välja på att plöja ned halmen och ha en betydande mullhaltsökning eller sälja halm (ca 1500 kg/ha) och ha enlägre men betryggande mullhaltsökning

Men nu går det inte att komma längre.  Om inte — man tänker helt annorlunda. Målet är ju ekonomin i första hand, miljö etc i andra hand. Kanske. Vi slänger ut alla höstgrödor, satsar på betor och 4 vårsäd+ 4 övervintrande fånggrödor.  Ekonomin är 889 kr bättre än utgångsalternativet, vi minskar utlakning med bortåt 9 kg N, växthusgaser med 3500 kg (vi binder koldioxid) och kan i tillägg leverera halm med energivärdet 9000 kwh/ha (ca 3 ton/ha).

Vilket alternativ ska vi välja? Vad finns det för osäkerheter.

Det sista alternativet går inte bra på alla jordar (men det finns ju mer än 1000 kr/ha som buffert att nagga i kanten om det kniper), man får inte vara dogmatisk utan plöja när det känns nödvändigt osv.

Det är möjligt att kostnaderna för fånggrödorna blir högre ibland, men å andra sidan har inte minskade bearbetningskostnader tagits in i kalkylen.

Miljö och hållbarhet har förbättrats i alla alternativ.

Så nog finns det en del att tänka på.  Odlingsperspektiv hjälper till med beräkningar.

Framtidsfokus

november 8, 2010

Kanske tid att återuppliva tanken vid bloggens start: att uppmuntra till större större helhetsbild och långsiktighet i jordbruksdriften.  Citat ur min bok Mat-Klimat-Miljö:

Det är mycket stor betoning i lantbruksvärlden på affärsmässighet och att ta tillvara möjligheter. Det är där intresset ligger. Men gömt under detta finns dock också ett intresse för odlingsmarken och landskapet. Det ligger ett stort ansvar på  forskning och rådgivning att ta fram den kunskap som finns om dessa frågor  på ett konkret sätt och diskutera också detta med jordbrukarna. Trots allt arbete är det eftersatt i dag.

Ett ytterligare citat, från slutet av boken:

Hur kan vi då skapa intresse för ”management av biosfären”? Det borde gå för ett första steg: att fullt ut använda det som lönar sig och samtidigt ger miljöfördelar. Det gäller då också att vidga sikten från ett år till 4-5. Vinsten kanske inte är spännande stor men med miljö- och framtidskopplingen intressant nog att arbeta med. Investeringsbidrag och lämpligt utformade åtgärdsbidrag kan hjälpa till.

Jordbrukaren är 10 gånger viktigare som manager av biosfären än som manager av ekonomin. 

För att sedan komma vidare: Låt oss med kunskap och engagemang skapa en attityd, kanske  Framtidsfokus? 

Framtidsfokus – vad skulle det kunna innebära?

1.     En förutsättning är: ingen eller helt obetydlig ekonomisk uppoffring inom en 5-10 årsperiod, därefter ekonomiskt positivt.

2.     Det man satsar är engagemang för dels en något långsiktigare horisont i driften, dels att miljöförbättringar också ses som ett mål i sig.

3.     Det kan innebära en ”investering” i starten, t ex fånggrödor som inte betalar tillbaka inom en 5-årsperiod eller ny teknik för gödsling och bearbetning. Men det finns fånggrödebidrag och investeringsstöd redan nu.

4.     Det bör innebära att man håller bättre koll på skördar, proteinhalter etc. Vidare på mullhalt och mullbalans. Då kan kvävegödsling och odling planeras bättre för de specifika förhållanden som gäller för odlingsplatsen.

5.     Det bör innebära att man försöker maximera fotosyntesen, dvs håller marken beväxt så mycket som möjligt. Det främjar mullhalt, ger bioenergimöjligheter och sparar klimatgaser. Hur mycket det är möjligt får avvägas beroende på jord och odling.

6.     Det bör också innebära extra fokus på växtföljd, markpackning, dieselförbrukning (ecodriving) mm.

7.     Det bör också innebära att man tänker på biologisk mångfald och försöker utnyttja möjligheter till förbättringar.

Skörderester som energiråvara

november 7, 2010

Det talas mycket om bioenergi och energigrödor. Och, ja, skörderester nämns åtminstone i förbigående. Men det tycks mig dock som om man inte tar det riktigt på allvar. Men det är en inte obetydlig resurs. Salix i produktion ger 8-10 ton ts per ha och år. Skörderester kommer inte upp till det, men till bortåt hälften. Och det viktiga är ju att de inte inkräktar på något annat. Det blir full jordbruksproduktion vid sidan av.

Men mullhalten då? Kan man föra bort skörderester utan vidare? Nej det kan man inte. Men man kan kompensera med fånggrödor och jordbearbetningssystem. Särskilt övervintrande fånggrödor har stor effekt på mullhushållningen.

En sockerbetsgröda vart 4e år ger vid hög skördenivå en blastskörd som kan ge raffinerad biogas som ersätter halva odlingssystemets energiförbrukning i kvävegödsel och diesel. Lägger vi till en halmskörd har vi täckt det hela. Och då finns två halmgrödor kvar för ”nettoexport”.

En ytterligare möjlighet för Sydsverige att att producera grönfoder med mellangrödor. Skörda fånggrödan, ev efter gödsling. Energiinsatsen som gödsel 5-6 dubblas när allt fungerar som det ska. Men det behövs praktisk utveckling och test av detta.

Lokala biogassystem ger kretslopp. Inte bara av kväve och fosfor utan också av kol.

Mer perspektiv på detta finns  i min bok Mat-Klimat-Miljö  www.greengard.se/BOKEN.htm

Om mullutveckling: http://www.greengard.se/mull1.htm