Allmänning och osjälviskhet. Eller långsiktighet.

Reflektioner grundade på en bok av Dan Jönsson: Ingen mans land.

Författarens tankekedja:

Allemansrätten.

Allmänningens tragedi: Filosofin att människor i allmänhet har svårt att frigöra sig från sitt egenintresse, och det kan leda till överexploatering. ”Om inte jag tar den här svampen är det någon annan som gör det”.

Visst kan det vara så.

Men å andra sidan: Nobelpristagaren Elinor Ostrom (nyligen bortgången) har visat på att det inte behöver vara så. Det finns många exempel på kollektivt ansvarstagande för olika resurser.

Jönsson pekar på nära exempel: människors ansvarstagande när det gäller att vårda närmiljön, att inte skräpa ner, att organisera t ex midsommarfirande.

Man kan lägga till allt osjälviskt arbete i föreningar av olika slag.

Så – människan behöver inte vara självisk och därmed förstöra för sig själv.

Men – och här kommer min något pessimistiska tilläggsfundering: en person kan vara osjälvisk, men kan en representant (ordförande, direktör, ombudsman) agera osjälviskt? Det blir dubbla lojaliteter. Ens organisation förväntar  sig att dess intressen ska tillvaratas, annars missköter man sitt uppdrag.

Det är klart att man försöker med kosmetika, miljöprogram och engagemang av olika slag, men –

det osjälviska företaget eller den osjälviska fackorganisationen, finns det? Och dessa enheter är väl mångdubbelt mer inflytelserika än enskilda? Eller?

Kanske finns en viss moderering i detta om man tänker på ”långsiktigt intresse”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: