Samhället, marknaden och miljön.

 

Stora ord. I Sydsvenskan 20 okt finns en krönika (Per T Ohlsson) om att marknadsekonomi är en förutsättning för demokrati. Och jag håller med helt och fullt. Inte minst efter att just ha läst Sofi Oksanens bok ”När duvorna försvann” (den handlar dock mer om förtryck än om ekonomi). Frihet till att skapa och utveckla är oerhört väsentligt. Och då behövs konkurrens i någon form som styrning.

 

 

Inte minst när det gäller gröna näringar är alla i princip överens om att uthålliga och miljöriktiga system behövs. Men den jordbrukare som inte tar sådana hänsyn är mer konkurrenskraftig på kort sikt. Mot ett av jordbrukets viktiga mål finns ingen styrning, bara en del begränsande ramar.

 

 

Ett exempel: fosfor. Tillförseln till vatten måste minskas och jordbruket är i blickfånget. En jordbruksmark innehåller ett par ton fosfor per hektar bara i matjordslagret. En liten del av detta (i medeltal 0,3 kg per år) ”utlakas”. Det följer med de ca 2 miljoner liter vatten per hektar som behöver avledas/dräneras. Men de 0,3 kilona skulle ner till lägre än 0,1 för att inte ge problem i vattnen. Vi har ingen kunskap om hur det skulle kunna gå till. Det hjälper inte att sluta gödsla, och inte att sluta odla heller.

 

 

Men några små bidrag skulle kunna göras:

 

Gödsla något snålare med fosfor på en del marker och ta en skördesänkning på 5-10%. Det skulle göra svensk produktion dyrare och osäkrare och innebär mest att produktionen flyttar utomlands och vi importerar ännu mer.

 

 

En ”hot spot” är intensiv djurproduktion. Konkurrensen driver fram allt större och mer specialicerade enheter och det blir större lokala koncentrationer av stallgödsel. Vi har skarpare bestämmelser här än på de flesta håll, men ändå har man tillåtelse att lägga stallgödsel även på arealer som egentligen inte skulle behöva det. Höga fosforhalter i marken skulle få minska och inte vidmakthållas. Vad göra? Sluta med djurproduktion? Slå ut företag och underlaget för hela bygder? Det är i princip inte omöjligt att distribuera ut gödseln till områden som kan behöva den. Om jag räknat rätt skulle man kunna köra gödseln från en gris 100 km för mindre än 100 kr. Visserligen är jordbrukarens inkomst från grisen bara kring 1000 kr så det är en kännbar kostnad, omöjlig att ta i konkurrensen. Totalt sett i samhället skulle det röra sig om 50-100 miljoner kr, inte särskilt mycket i jämförelse med andra miljökostnader. Och det skulle kunna ses som ett temporärt program. Efter ett tiotal år har markförråden minskat så de kan underhållas med gödsling igen.

 

Men det går väl inte. Subventioner och ingrepp i marknaden!

 

Vad är mest heligt, marknaden eller Östersjön?

 

Det är som om det behövs en sorts komplettering till priskonkurrensen så vi kan hantera miljön och framtiden.

 

 

Annonser

Etiketter: , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: