Posts Tagged ‘Långsiktighet’

Hållbar intensifiering eller ekologisk extensifiering?.

maj 21, 2017

Tidskriften Science hade Ecosystem Earth som specialsektion den 21 april. Det framkom inget nytt, men man kan sammanfatta:
Utmaningarna är stora. Biodiversiteten är starkt hotad. Vi lever mitt i den värsta ”utrotningsperioden” man känner till. Och trycket bara ökar.
Det behövs mer livsmedel, 70% ökning till 2050. Markresursen är knapp. Vattnet är knappt.

Hållbar intensifiering är nödvändig, men det räcker inte. Minskat svinn och mindre animalier behövs i tillägg, men det räcker inte heller.

Vi måste våga föra upp befolkningsfrågan. Man varnar för tron att den är på väg att lösa sig själv. Trots att utvecklingen på många håll har bromsats har vi totalt sett en ohållbar ökning. Utbildning, särskilt för kvinnor, tillgång till medicinsk rådgivning, preventivmedel etc är oerhört viktigt.

Man tog också upp frågor som ”conservation” (kräver mark), psykologi och miljö (hur motivera människor).

Tyvärr behandlades inte den övergripande frågan om att kortsiktig konkurrens styr jordbruket, vilket gör långsiktighet och varsamhet till en svår fråga.

Så – låt oss fortsätta med att arbeta för hållbar intensifiering:
Anpassning åtgärder.
Växtföljd, odlingssystem och jordbearbetning.
Grön mark för mull och miljö.
Energibesparing. Arbeta för effektiva kretslopp (en liten början finns).

Hållbar intensifiering eller hållbar extensifiering?

Världen behöver mer produktion och bättre miljö och hållbarhet. Det är Hållbar intensifiering. Ekologiskt jordbruk är en hållbar extensifiering, det ger bara ungefär halv produktion för viktiga grödor (Jordbruksstatistiken) i svensk odling och med svenska regler. Har världen råd med det?

Svaret är förstås nej, om vi ser det i stort. När det svenska samhället driver på ”ekologisk omställning” enligt KRAVs regler går det faktiskt tvärs emot global hållbarhet. Det är en diskussion som borde vidgas.

Men ändå skulle världen behöva en bättre ekologisk funktion i jordbruket. Mer fokus på långsiktighet och hållbarhet i vid mening. Men där lägger samhället kravet på kortsiktig konkurrenskraft vilket motverkar den utveckling som behövs.

Det skulle vara viktigare att stötta Hållbar Intensifiering än ”Ekologisk extensifiering”.

Sista skörden

april 28, 2017

Har just sett denna film (på SVT Play).. Den är både vacker och angelägen. Den berör frågor som jag engagerat mig i under lång tid. Mullhalt och liv i marken har varit och är en av mina käpphästar, problemet med kortsiktig ekonomi likaså (initierade och ledde Lantbruksakademiens Kommitte för ”Ekonomi – Ekologi” för 20 år sedan). För ett år sedan närde jag ett visst hopp om att få ta upp just den frågan i AAAS (American Association for the Advancement of Science) med en presentation vid deras årliga kongress i februari). Men, trots starka medsökande (K Goulding från Rothamsted och T. Griffins från Tufts University) fick vi inte plats. Konkurrensen var för svår och kanske ämnet var något kontroversiellt i denna globaliserade marknadsvärld. Men visst hade det varit roligt att ta upp frågan i Trump-land.

Så – den här frågan behöver lyftas.

Filmen hade ju global utblick och då är det lätt att hitta problem med det mesta. Men låt mig kommentera några punkter, då från svenska förhållanden.

En huvudpunkt var mull och liv i marken. Man lyfte fram ”konstgödseln” som ett problem. Det är bara det att i de försök som gjorts och göres i våra odlingsområden är konstgödsel positiv både för mull och liv. Det är klart att man kan se ett problem i att utan konstgödsel hade man varit tvingad till större variation i odlingen. Men det innebär också åtskilligt lägre skördar enligt dagens kunskap. Statistiken för ekologisk produktion i Sverige är inte uppmuntrande, bortåt halv skörd för våra viktigaste grödor. Vår utmaning är att kombinera hög skörd med bättre mångfald och mullhushållning. Mycket kan göras i den vägen, med t ex mellangrödor och fånggrödor och modifierade odlingssystem.

Man kan ju fråga sig varför våra viktigaste kunskapscentra om mark och produktion inte fick komma till tals. Det verkar medvetet. Att det var mycket bra folk från olika sidolinjer ska dock inte förnekas.

En annan punkt var minskat näringsvärde i skördeprodukter. Jag har ingen riktig överblick, men det finns undersökningar som visar att åtminstone en del nya vetesorter har ett lägre upptag av mikroelement. Det beror inte på marken eller gödslingen utan på växtens fysiologi. Sortförädlingen borde bättre uppmärksamma den frågan, hur det nu ska gå till att få den prioriterad. Det är viktigt att den lyfts och går till rätt adressat.

”Jordbruksprodukterna är för billiga”. Ja, kanske det. I alla fall är det ett problem med det förhärskande marginaltänkandet. En odling som kostar 200 kr/ha extra är inte konkurrenskraftig, men om skörden är 6000 kg innebär det att det kan kompenseras med en prishöjning från 1,50 till 1,53, en obetydlighet absolut sett. Mycket kan göras både vad gäller odlingssystem och t ex kemikalieanvändning med rätt små insatser. Men det krävs motivation, vilket är svårt i en extrem global marknadsekonomi.. Men inte omöjligt. Det går att föra en win-win diskussion där skördeökningar och kostnadsminskningar i hela odlingssystemet vägs in. Vidare kan både marknaden (t ex märkning för merbetalning) och politiken (t ex bidrag för fånggrödor) spela en roll.

Ett par små felaktiga generaliseringar: ” 60% av kvävegödseln blir förluster till miljön”. Den svenska verkligheten är helt annorlunda. Kvävegödsling som ger skördeökning ökar föga utlakningen, men vid överdosering börjar den öka. Det är därför viktigt med rätt anpassning, precision.

”Vanligt höstvete har grunda rötter”. Vanligt höstvete har faktiskt djupa rötter, som redan på hösten är nere på över metern. Men visst är en bra rotutveckling viktig för mull och ekologisk funktion och det är viktigt jobba för förbättringar, t ex genom utveckling av flerårighet

”Mer och mer kväve för samma skörd”. För svenska förhållanden – vi har nog aldrig haft så högt kväveutnyttjande som nu.

Det nämndes att vi behöver öka produktionen med den utveckling vi har på planeten, och det är en viktig punkt. En sorts påtvingade högre livsmedelspriser är en politisk omöjlighet. Men som tur är kan man se en väg framåt baserad på följande kunskaper som finns i dag åtminstone för våra odlingsförhållanden:

Höga skördar är positiva för mull och liv i marken.
Fånggrödor och mellangrödor kan starkt förbättra både mullhushållning och mångfald.
En stark utveckling på maskinsidan kan minska markpackning.
Anpassning av insatser: kunskap och teknik utvecklas starkt.
Vi ser inga tecken i dag till minskade mullhalter i svenska odlingsjordar, faktiskt tvärtom.

Jordbruket: ”Peak soil” värre än ”Peak oil”?

november 26, 2015

Odlingsmarken börjar bli knapp.
Hur hantera det i jordbruket? Mer människor och mindre jord. Vad behövs eller önskas?
1. Ökad produktion för att möta världssamhällets behov.
2. Hållbar markanvändning
3. Liten påverkan på miljön, inkl mångfald
4. Resurshushållning.
Var står vi och vilka möjligheter har vi? Till stor del är vi på rätt väg och låt oss gå in på en del detaljer. Det gäller svenskt jordbruk, och kanske nordeuropeiskt.
Jordbruket styrs av en marknadsekonomi, och i det stora hela av global konkurrens. Det blir fokus på pris och kostnader och det är en stor utmaning när man samtidigt ska värna miljö och långsiktighet. Denna huvudfråga borde ägnas större uppmärksamhet ekonomiskt och politiskt. Det skulle behövas ett WTO (World Trade Organisation) som inte bara värnar om ekonomi utan också miljö/hållbarhet.
Som tur är går flera mål att förena. Till en del hjälper samhället (EU, enskilda länder) till att med olika medel förena produktion och miljö. Men mer borde göras där. Vi har bara en planet och den börjar bli stressad. Vi har nått ”Peak soil” (marktillgången börjar minska) vilket är mer allvarligt än ”Peak oil”. Då behövs mer produktion på den mark vi har.
Men jordbruket är under dynamisk utveckling. Nya jordbruksmaskiner och brukningsmetoder är positiva för både produktion, mark och miljö. Dagens moderna växtodling ökar markens bördighet.
Fånggrödor håller marken skyddad under höst/vinter. Minskar utflöde av både kväve och fosfor.
Teknik med sensorer och GPS ger möjlighet anpassa åtgärder efter behov, också med hänsyn till variationer inom fält. Detta ökar starkt.
Vad gäller gödsling är huvudprincipen för fosfor att ersätta bortförseln. För kväve leder dagens styrsystem mot samma mål.
Bekämpning är en svår fråga. Jordbruket har minskat och vill gärna minska mer, men det har ekonomiska konsekvenser. Det pågår program på EUnivå om ”integrerad bekämpning”, men det borde stärkas med någon form av kompensation för att komma längre.
Resurshushållning. Betydande framsteg har nåtts dels genom teknik för anpassning av kväve och fosfor, och vidare genom mer energisnåla jordbearbetningssystem. En hel del diskussion riktas mot kvävegödsel som vid tillverkningen kräver energi och ger utsläpp av klimatgaser. Och visst krävs energi, men rätt använd ger den 6 ggr mer energi i utbyte som växtmassa (mer bunden solenergi). Och rätt använd ökar den kolbindning i mark (mull) med ungefär 1 kg kol per kg kväve. Det kompenserar faktiskt utsläppen vid tillverkningen. Och vidare: kvävegödsel sparar mark. Vi skulle behöva bortåt dubbelt så mycket mark för samma produktion utan kväve. Och den marken finns faktiskt inte.
Men vi behöver gå vidare:
Ett kretslopp av renad fosfor från reningsverken har börjat i praktiskt skala. Det är så ren fosfor att den används till fodermedel tills vidare. Den kretsloppsfrågan kan man nästan säga är löst.
För kväve: En bra växtodling kan producera bioenergi i skörderester (mest halm) som kan vidareförädlas till el eller biogas. Mängden kan täcka växtodlingens energiinsatser för drivmedel och kväve. Är inte ett sådant system både klimatpositivt och fossilfritt, egentligen?
På längre sikt kommer nog fossilfri kvävegödseltillverkning. Flera projekt är på gång.
GM, genmodifiering. Det är tragiskt att diskussionen hänger upp sig på tekniken. Det är som att förbjuda svetsning för att den kan användas för vapenproduktion. Flera av dagens tillämpningar av genteknik i jordbruket kan man vara kritisk mot, men det finns mycket intressant på gång t ex vad gäller resistens, torktålighet och produktkvalitet.

Ekologisk produktion är inte en lösning.
Dagens ekologiska odling håller inte i stor skala. Det ger ca halv produktion för våra stora grödor, och är ett stort markslöseri. Det är olyckligt om man tror att framtiden ligger där.
Med dagens regler har man hjälp av det vanliga jordbruket: gödsel, utsäde, foder, markbyten. Ekoodlingen står inte för sig själv, vilket man kan förledas tro av namnet.
.I Sverige är ca 5% av spannmålsproduktionen (i ton) ekologiskt producerad och ca 2% av potatisen för att ta ett par exempel. Trots all uppmärksamhet och extra stöd från samhället är det en ganska obetydlig del. Men om man räknar markåtgång eller ekonomi (kostnad) är det större på grund av större behov av både mark och pengar.
Positivt är att man inte använder kemisk bekämpning. Det vanliga jordbruket skulle behöva gå i den riktningen, och är på väg.
Det är inte fel att det finns alternativ till dagens huvudström. De som vill kan ju betala för det. Det finns nischer där det kan spela en bra roll genom att möjliggöra lönsamhet (t ex extensiv köttproduktion, grönsaker). Men om man i samhället börjar tro att den ekologiska produktionens dogmatiska regler är vägen framåt leds utvecklingen fel.
Vi behöver kombinera arbete för ekologi, miljö och produktion med kunskap, inte med dogmatik.

En väv av möjligheter – i dag.

augusti 13, 2015

En lista på några stycken som gäller försörjning och miljö.

Att öka produktionen med 50% inom några få decennier – är det möjligt? Det finns två sätt: att öka skördarna och/eller ta fler skördar per år. Hos oss har vi en outnyttjad potential augusti – oktober. Det finns möjliga grödor, inte minst energigrödor. Det är fråga om att bygga system så det blir en marknad. Det finns flera systemfördelar att utveckla.

Jordbruket kan bli fossilfritt. Ekologisk jordbruk kan bli fossilfritt på en låg produktionsnivå, men vårt vanliga jordbruk kan bli det på en hög produktionsnivå. Visserligen behövs kvävegödsel och drivmedel men man kan kompensera det med att producera motsvarande mängd högvärdig energi samtidigt som man har full vanlig jordbruksproduktion.

Man kan då också bli inte bara klimatneutral utan klimatpositiv.

Med optimerade odlingssystem finns möjligheter att minska bekämpning.

Inom några decennier har vi nog fossilfri ammoniaktillverkning.

Med rätt teknik är det kanske inte fel att bränna stallgödsel för energi. Det möjliggör bättre tillvaratagande och fördelning av fosfor. Vi minskar kväveutlakning och ammoniakavgång, men mister en kväveresurs. Det får vägas samman. Ska nog samutvecklas med stallsystem och gödselhantering.

—————-

Att bevaka:

Ammoniakförluster från biogödsel.

Kol och mull långsiktigt. Under några decennier kan vi bygga in kol i många jordar, men i längden går vi mot en jämvikt.

Mångfalden

Sen är klart – vi kan klara detta 50% mål, men sen?

 

Akademisammankomst om kortsiktig konkurrenskraft.

april 10, 2015

 

Svensk mat på världens fat. Hur ska vi kunna exportera mer, hävda oss i konkurrensen? Flera bra sammanfattningar. Huvudbudskap: vi måste ha samma villkor i produktionen som våra konkurrenter. Det är Konkurrensutredningens slutsats och ingen hade avvvikande linje. Möjligtvis: svensk djurvälfärd är nog för värdefull på hemmaplan för att offras.

Jag gjorde egna förfrågningar om begreppet konkurrenskraft. Är det inte kortsiktig konkurrenskraft det gäller? Är det inte så att långsiktig konkurrenskraft inte kan göra sig gällande och att den kortsiktige vinner?

Alla, ekonomiprofessorer, rådgivare, informatörer, akademifolk höll med mig. Så  är det. Inget enda mothugg. Utom en lite konstig diskussion att det kan ju tänkas att marken inte är värd att brukas i längden och då är det inget fel att vara kortsiktig.

Man kan alltså konstatera: mycket energi lägges på frågan om kortsiktig konkurrenskraft. Det är vårt styrsystem för framtiden.  Men det styr inte mot en hållbar framtid, vilket är vad vi behöver.

Vi bejakar ett styrsystem som egentligen styr fel.

Men det ska erkännas: jag kan inte föreslå något annat att sätta i stället. Jag har en diskussion nedan från den 13 mars. Det skulle behövas en global ekonomisk-politisk diskussion och handlingsprogram. Tillsvidare får vi hanka oss fram med lappverkslösningar för enskilda frågor för att det inte ska gå snett.

En hoppfullt samtal som jag ska återkomma till: man skulle kunna ha fiskodling i bassänger i nedlagda ladugårdar. Det finns fiskar som till övervägande delen kan livnära sig på gräs och ensilage. Något för Småland?

 

Två visa böcker

mars 15, 2015

 

De är inte nya. De är skrivna av politiker, en som ska bir det och en som är etablerad sen länge.

Marit Paulsen: Lurad av laxen och Isabella Lövin: Tyst hav.

”Lurad av laxen” (Sant och falskt om maten) handlar om hela matproduktions- och livsmedelssystemet, bara till en liten del om fisk. Ett huvudbudskap: det vi ska bry oss om är verkliga effekter på försörjning, miljö och hälsa, inte etiketter och slagord som ”naturlig mat”, ”ekologiskt är hälsosamt och miljövänligt”, ”fett är inte bra”, ”kolhydrater är inte bra”, ”det var bättre förr”, ”E-nummer är farliga” osv.

Vi behöver ett högproducerande och effektivt jordbruk för att försörja världen och det ska grundas på vetenskap och kunskap, inte på dogmatik. Men det är oroande att så mycket av utvecklingen styrs av stora agroindustriella komplex.

Läs boken. Om den inte finns i handeln finns bibliotek.

”Tyst hav”. Om den internationella kapplöpningen om att få upp så mycket fisk som möjligt med allt effektivare teknik och den rovdrift det medfört. En både spännande och tragisk bok. Men den handlar ju om ”allmänningens tragedi”.

Det känns bra att dessa båda författare är aktiva politiker på hög nivå.

Sedan kan man fråga sig om inte marken är en sorts global allmänning trots att den är privat. Det är ingen konkurrens om utnyttjandet direkt nu, men gentemot framtida generationer. Där markvård kostar pengar betyder den minskad konkurrenskraft. Slutsats: se till att den lönar sig direkt, och att det kan visas. Och det är det vi jobbar med.

www.framtidsodling.se

Den ekonomiska drömmen

mars 9, 2015

Den ekonomiska drömmen om jordbruket är att global konkurrens leder oss framåt på en bra väg.

Det finns flera principiella hakar för denna dröm (som tråkigt nog är verklighet).

Den konkurrenskraft som betyder något är kortsiktig. Långsiktighet gör sig inte gällande. Se exemplet om halm nedan.

Sidoeffekter (externaliteter): miljöpåverkan kommer inte in alls. Resurseffektivitet bara i begränsad grad.

Men går det inte rätt bra ändå? Jo, vi är faktiskt på rätt väg på många sätt, men det beror mest på att vi lokalt har  gjort avsteg från den gällande principen. Och därför har vi dagens diskussion om det svenska jordbrukets konkurrenskraft. Den modellen kan vara hållbar i ett verkligt och fysiskt perspektiv men det blir svårigheter i den ekonomiska världen.

Och detta gäller inte bara Sverige, utan långsiktiga program på många andra håll.

Nu till mitt exempel.:

En växtodlare har en hygglig växtföljd och brukar ner halmen för att hålla mullhalten. Det är ett stabilt läge. Men så får han möjlighet att sälja halm. Gör han det tjänar han 300 kr mer per hektar i snitt. Han förbättrar sin ekonomi och konkurrenskraft. Haken är att mullhalten och bördigheten långsamt minskar. Om 30 år har skördarna sjunkit så vinsten är uppäten.  Och marken har försämrats. Men det är en långsam process och för en ekonomiskt tänkande manager blir det naturligt att sälja halmen.

Men det finns långsiktigt tänkande hos många. Man vill bibehålla bördigheten. Men då förlorar man i konkurrenskraft i dagens läge. Det blir så att den kortsiktige vinner.

Andra exempel: resistenta sorter – behov av kemisk bekämpning, antibiotika i djurproduktion, överdriven driftsförenkling.

Detta går tvärtemot alla globala ekologiska mål. Men det diskuteras inte alls.

Nästa inlägg är tänkt att vara en diskussion om möjligheter.

Hjälp till med denna diskussion.

 

december 28, 2014

Juldagen 2014

Sjösalavägen 8 Åryd (Växjö)

Flyttning tar energi. Bl a från bloggande.

Det har varit en fin dag med barn och barnbarn. Mörkret faller men himlen är klar och genomskinlig. 7 grader kallt. Vinterns första egentliga köldknäpp.

Utforskade Växjö bibliotek och kom hem med 4 böcker om jordbruk, ekonomi och framtid. Dock inte den aktuella Den ekologiska drömmen, som var utlånad. Ska skaffa den snarast.

Men det är märkligt vad känsligt detta ämne är. Det kommer småsura kommentarer från bl a Lantbruksakademien och LRF. ”Det är inte bra att ställa system mot varandra”.  Men man kan fråga sig om det är bra att invagga medborgare och konsumenter i en tro att dagens ekologiska produktion är framtiden.

Att den inte står för sig själv utan är beroende av en bättre producerande omvärld visar bl a den andra aktuella diskussionen som gäller EU- förslaget om skärpta regler för den ekologiska produktionen. Man skulle inte i samma utsträckning som i dag få köpa produkter från den konventionella odlingen eller ha både ekologiskt och konventionellt på samma gård. ”Det går ju inte, Det slår undan benen för en stor del av dagens ekologiska produktion. Det måste ändras.”  Stora protester från den ekologiska sidan. Men om man är uthållig och oberoende skulle detta inte spela någon roll. Det demonstrerar tydligt ”den ekologiska drömmen”. Det är en dröm och inte framtiden, som det är utformat i dag.

Men den andra linjen, att global priskonkurrens ska styra jordbrukets utveckling är inte heller hållbar. Det blir ingen långsiktighet i den modellen. Nu har det ju på sista tiden blivit en gynnsam modifiering i diskussionen i Sverige. Våra hårdare regler om miljö och omsorg har fått viss betydelse på marknaden. Det vore bra om det vore början på en utveckling. Det skulle ge vidare utvecklingsdrivkraft.

Nu till ett par av de böcker jag nämnde.

Jorden är gammal – Bonden är ung. (Rädda vår jord). Lars Wilsson. Optimal förlag, 2011.

Det är en intressant genomgång av jordbrukets historia i vid mening. Det är inga vackra bilder som kommer fram. Förstörelse, rofferi, folkmord karakteriserar bilden. Det är en intressant och koncentrerad beskrivning.

Men slutkapitlen ägnas åt dagens jordbruk. Industriell odling och industriell mat som föröder både miljö, mark och hälsa. I stället framhålles Allan Savorys tanke om ”holistic management” av betesmarker för att öka produktionen, förbättra marken och lagra kol. Korna räddar världen.

Vidare ett projekt i USA. Joel Salatin, Polyface Farm. Han har enligt boken intensiv djurproduktion med intressanta koncept, använder varken mineralgödsel  eller bekämpning. Markerna lagrar kol och allt är miljövänligt. Och ekonomin är bättre än för omgivande gårdar.

Hur kan man vara så dum att inte använda dessa metoder och rädda världen?  Jag gick vidare till Internet.

Savorys framställning möter betydande kritik. Där den prövats har det inte fungerat, ”Felaktigt management” säger Savory. Men de som studerat frågan kan inte se att den håller, även om den i enstaka fall kan vara bättre än det man hittills gjort.

Polyface Farm: man köper in betydande mängder spannmål för sin djurproduktion. Den ger både energi och växtnäring så Polyface farm bygger faktiskt på det omgivande vanliga jordbruket som ger hög produktion. Så var det med den drömmen. Den är bra för Joel Salatin, men inget som räddar världen.

Det som är viktigt syns mig vara att arbeta för att förbättra vår jordbruksproduktion i både ekonomisk och ekologisk riktning: bättre hushållning, minskad insats av kemisk bekämpning, bättre markvård och markunderhåll, långsiktig syn.

Så till nästa bok:

Människoapans utmaning (Miljö, tillväxt och vår planets framtid), Niklas Elert. Timbro 2014.

Huvudtesen är att för framsteg behövs konkurrens och mångfald. Då sållas framgångsrika ideer och företag fram.

Det ligger mycket i bokens resonemang, men jag saknar en väsentlig diskussion: hur kommer långsiktiga hänsyn till mark och miljö till uttryck i konkurrenssituationen. Framtid (som ju finns i bokens undertitel) måste innebära långsiktighet i nuet. Men minskar inte sådana hänsyn den omedelbara konkurrenskraften? Detta dilemma är väsentligt för jordbruket men ekonomer tycks sky diskussionen. Också Elert.

 

Ett saknat ord: Kortsiktighet

mars 26, 2014

Konkurrenskraft är verkligen inne i diskussionen.  Många talar om att öka konkurrenskraften. Men det man talar om är KORTSIKTIG konkurrenskraft. Tar man med det låter det inte lika bra längre. Men verkligheten är sådan.

För den som tar långsiktiga hänsyn tappar i kortsiktig konkurrenskraft.

Nu börjar jag nog bli tjatig, men det kan inte hjälpas.

Nu får jag i stället berätta om en ny bok  jag läst.  Bengt Bodin: När vinden vänder. Om resurser, om vår förbrukning av dem, om den obönhörliga tillväxten som samhället strävar efter. Det ser inte ut att gå ihop, men för våra makthavare är det en icke-fråga. Konstigt nog, för det börjar ”klämma till” ganska snart. Vi kan uppfinna mycket och på det sättet vidga våra gränser. Men landytan, markresursen, är finit. Boken behövs och borde läsas av många.

Malthus har hittills haft fel. Vi har ökat skördar och produktion och fyllt behoven. Till hjälp har vi haft metoder som Malthus inte kunde ana.

Om man dock försöker hitta möjligheter – vad då? En blandning av reella möjligheter och visioner:

Vi kan både öka skördar och konsumera mer rationellt. Mindre animalier, mindre spill.

Nya solceller och jonfilter gör det möjligt att avsalta havsvatten och odla i öknar.

Mat ur vattenväxter och skog,

Vi får jobba på.

 

 

Om odlingsutveckling

november 15, 2013

Skördeutveckling och Odlingsutveckling.

De senaste veckorna har jag bl a gått igenom en del böcker i miljöekonomi, med ambition att täcka de senaste åren. En egen summering om vad de säger:

Vi har finita ekologiska resurser (mark, absorbtionskapacitet, vatten mm), redan ansträngda.

Alla nationer strävar efter tillväxt men det är orimligt i längden.

Naturen, biologisk mångfald, trängs undan.

Vi måste prioritera annorlunda.

Botemedel? Inga som är praktiskt tillämpbara på vår jordbrukssituation eller vårt samhälle kunde ekonomivetenskapen ta fram. Möjligvis betalning för miljötjänster.

Vad behöver och värderar vårt samhälle?

Rent vatten, både hav och sötvatten.

Landskap, inte minst kulturlandskap, och biologisk mångfald. Fåglar, fjärilar mm. Jaktbart vilt.

Låg klimatpåverkan.

Och så behöver man förstås försörjas så billigt som möjligt. Och globalt måste vi öka produktion men minska åtminstone dess relativa miljöpåverkan.

I synnerhet de två första punkterna får mycket hög värdering av allmänheten. Så hög att motsvarande jordbruksmark kan ligga lägre. Man anser det värt flera hundra kronor per år och person att kunna se trevliga landskap och ha rena vatten.

Det var en betydande agronomisk kunskapsmassa samlad i dag, Men all vår diskussion präglades av frågan: hur producera så mycket och underförstått billigt som möjligt. Och det är ju faktiskt så vårt samhälle styr. Priskonkurrens gäller (inom vissa ramar). Jordbrukets ekonomi nämndes i ett par sammanhang, men i jordbrukets situation pressas priser så vinsten hamnar annanstans.

Vi diskuterade bl a:

Hur öka skördarna (mycket relevant).

Hur förbättra marken, dränering, mullhushållning, markprofilen, växtnäring (mycket relevant).

Men vi underordnade oss helt det rådande paradigmet: kortsiktig priskonkurrens. Och det är förståeligt för det är jordbrukets situation. (Vi får större och större fält, det blir mer och mer storskaligt schablonmässigt, vi har svårt att ta långsiktiga hänsyn, vår kemi-arsenal är sämre än konkurrenternas, kanske, och det är allt detta vi måsta anpassa oss till).

Men vi skulle också kunna sätta oss över detta, och frågan är om inte ”vi agronomer” borde göra detta ibland. Vem annars gör det, på ett vettigt sätt?

Vad skulle kunna göras och vad skulle det kosta att gå både det lokala och det globala samhället tillmötes och så väl som möjligt kombinera detta med hög och rationell produktion?

Ja, visst är Odling i Balans en bit på väg, kanske så långt man kan komma inom den ram som finns. Men kan den vidgas?

Kväve. Gäller både vattenmiljö och klimat. Som antytt i mitt diagram med Jordbruksverkets utbytessamband, om miljökostnader inkluderas i optimiberäkningen skulle vi hamna på rekommendationen 150 i stället för 180. Det skulle betyda 271 kg lägre skörd och 164 kr lägre netto. Vi skulle minska utlakning med ca 9 kg N (kostnad 18 kr/kg N (mycket låg) och samtidigt reducera klimatgaser med 240 kg. Det är ungefär hela utsläppet från traktorkörningen).

Men det är klart att i praktiken är det viktigare med precisionsanpassning.

Jordbruket kan behöva kanske 300 kr/ha för att åstadkomma detta.

Fosfor. Nog verkade det som om en en onödig försäkringsgödsling nästan var regel. Tänk till.

Växtföljd och mullhushållning. I diskussionen verkade växtföljd mest besvärligt. Å andra sidan finns ett massivt underlag till stöd för växtföljdstänkande och variation, men det är klart det fordrar att man kalkylerar på lite längre sikt.

Detta med långsiktighet är ett problem. Jag fick inga direkta mothugg, men inget instämmande heller. Jag tror nog vi är överens om att ett långsiktigt tänkande behövs för mark och odling. Men i dag är det bara kortsiktiga kostnader för detta som märks, därför en tveksamhet.

Eus tregrödorsregel är väl ett försök att motverka detta. Jag tror det är viktigt ta fram och diskutera denna problematik.

För en investering som dränering eller maskiner tänker man på ett annat sätt. Växtföljd och mullhushållning är på sätt och vis en investering.

Bördighet. Ja, men det kan kosta kortsiktigt. Därför inte full entusiasm. Men för både matjord och alv, vattenmiljö och biologisk mångfald är fånggrödor/höstgrödor positiva. Vi talar mest om rajgräs (problem) och oljeväxter. Men det finns många andra kandidater, cikoria, havre, varför inte sydeuropeiska sorter som säkert utvintrar?.

Utvidgat fånggrödeprogram, mer flexibelt och med sikte också på bördighet skulle behövas.

Stora fält. Utvecklingen tycks oemotståndlig? Ändå vet vi väl att för grödor som behöver insekts- pollinering är det inte bra. Och visst blir landskapet tråkigare. Och allt naturliv sitter trängre. Systemet blir ömtåligare. Åtgärder kan inte markanpassas lika bra.

Kan inte vår teknik med GPS, Controlled Traffic mm anpassas till en inbyggd mångfald? T ex strips som omväxlar. Mer ”skyddskanter” eller beetle banks som ger liv i landskapet. Jakt och natur kan nog säljas. Obligatorisk precisionsteknik på ojämna fält, inte bara för kväve.

Om samhället satte in kanske 1000 kr/ha för att mildra den kortsiktiga marknadens skadeverkningar skulle vi få ett helt annat landskap. Och kanske också vatten. Det går inte att bara öka marknadstrycket och sedan klaga på jordbruket. För all utveckling behövs incitament. I dag finns ekonomiska incitament bara för det kortsiktiga. Till och med ett växtföljdstänkande på 4-5 år är problematiskt.

Men vi har möjligheter som vi kan bättre föra fram och utveckla.