Posts Tagged ‘Miljö’

Vad händer med insekterna?

maj 30, 2017

 

Det gäller inte de spektakulära eller hotade, som ekoxen och makaonfjärilen, utan den stora massan. Maten för fåglar och andra insektsätare. En artikel i Science tar upp frågan. Enligt ett pågående arbete i Tyskland tycks mängden insekter har minskat mycket tydligt det senaste decenniet.  Varför vet man inte. Ett mer enformigt landskap med större obrutna fält? Mindre markutrymme överhuvudtaget när landskapet alltmer bebyggs. Pesticider nämns, särskilt misstänksam är man mot neonikotinoider som kan sprida sig i systemen.

Vissa insekter kan man förstås vara utan, kan man tycka, men en allmän minskning påverkar hela naturen och gör den fattigare. Man vet inte om det är en allmän trend, men är oroad.

Men på Annelövs gård i Skåne är det tvärtom. Bengt Hellerström driver en effektiv konventionell växtodling samtidigt som han värnar livet i landskapet. Skalbaggsåsar, blommor i fältkanter, bon för vildbin och annat. Bengt menar att det inte bara är trevligt, det lönar sig också genom mindre kemisk bekämpning och säkrare skörd.  Detta enligt tidskriften Lantmannen, men det är också så att jag många år varit nästan granne med Bengt och vet vad han håller på med.

Det är så jordbruket måste utvecklas. Det finns mycket att göra som är positivt både för miljö, landskap och produktionsekonomi.  Och ny kunskap och teknik underlättar detta. Men över huvud taget borde den ”kemiska vägen” användas mer restriktivt. Man borde hitta en väg som ändå klarar konkurrenskraften. Egentligen har vi en början i Sverige, låt oss fortsätta med det. Klarar vi oss med låg användning av antibiotika kan vi nog klara en skärpning också vad gäller kemisk bekämpning. Det finns möjligheter.

 

Hållbar intensifiering eller ekologisk extensifiering?.

maj 21, 2017

Tidskriften Science hade Ecosystem Earth som specialsektion den 21 april. Det framkom inget nytt, men man kan sammanfatta:
Utmaningarna är stora. Biodiversiteten är starkt hotad. Vi lever mitt i den värsta ”utrotningsperioden” man känner till. Och trycket bara ökar.
Det behövs mer livsmedel, 70% ökning till 2050. Markresursen är knapp. Vattnet är knappt.

Hållbar intensifiering är nödvändig, men det räcker inte. Minskat svinn och mindre animalier behövs i tillägg, men det räcker inte heller.

Vi måste våga föra upp befolkningsfrågan. Man varnar för tron att den är på väg att lösa sig själv. Trots att utvecklingen på många håll har bromsats har vi totalt sett en ohållbar ökning. Utbildning, särskilt för kvinnor, tillgång till medicinsk rådgivning, preventivmedel etc är oerhört viktigt.

Man tog också upp frågor som ”conservation” (kräver mark), psykologi och miljö (hur motivera människor).

Tyvärr behandlades inte den övergripande frågan om att kortsiktig konkurrens styr jordbruket, vilket gör långsiktighet och varsamhet till en svår fråga.

Så – låt oss fortsätta med att arbeta för hållbar intensifiering:
Anpassning åtgärder.
Växtföljd, odlingssystem och jordbearbetning.
Grön mark för mull och miljö.
Energibesparing. Arbeta för effektiva kretslopp (en liten början finns).

Hållbar intensifiering eller hållbar extensifiering?

Världen behöver mer produktion och bättre miljö och hållbarhet. Det är Hållbar intensifiering. Ekologiskt jordbruk är en hållbar extensifiering, det ger bara ungefär halv produktion för viktiga grödor (Jordbruksstatistiken) i svensk odling och med svenska regler. Har världen råd med det?

Svaret är förstås nej, om vi ser det i stort. När det svenska samhället driver på ”ekologisk omställning” enligt KRAVs regler går det faktiskt tvärs emot global hållbarhet. Det är en diskussion som borde vidgas.

Men ändå skulle världen behöva en bättre ekologisk funktion i jordbruket. Mer fokus på långsiktighet och hållbarhet i vid mening. Men där lägger samhället kravet på kortsiktig konkurrenskraft vilket motverkar den utveckling som behövs.

Det skulle vara viktigare att stötta Hållbar Intensifiering än ”Ekologisk extensifiering”.

Fossila utsläpp anrikas i atmosfären, men inte metan från kor

oktober 1, 2016

2016-09-30 Göte Bertilsson
Om klimatgaser.
Efter veckor med arbete och diskussoner om klimat – några tankar.

Viktiga pooler, som har samband med varandra:
Atmosfären
Biosfären, inkl människan
Hydrosfären, särskilt oceanerna
Marken, den aktiva delen
Och vidare finns fossila depåer. Ett mellanting är ju torv, en ganska färsk depå

Viktiga gaser och ämnen.
Koldioxid. Kol. I ett kolkretslopp vandrar kolatomer i koldioxid från atmosfären till växtmaterial, som bryts ner på olika sätt och huvuddelen blir koldioxid igen. I processen kan vissa pooler öka eller minska, t ex kol i marken. Metan är också en del i denna cirkulation. Vid omsättning under syrebrist bildas metan (CH4) i stället för koldioxid (CO2). Metanet omvandlas så småningom till koldioxid i atmosfären och anrikas inte. Men under den tid (decennier) kolet är metan har det 20 ggr större växthuseffekt än koldioxid. Men metan anrikas inte och metan från bete och foder ökar inte kolmängden.
Fossilt kol däremot är en anrikning. Hela aktiva systemet tillförs mer koldioxid och det påverkar alla aktiva pooler.

Några exempel på flöden och konsekvenser.
En vetegröda ger skörden 8 ton. I tillägg finns i halm och rötter 12 ton. Sammanlagt 20 ton torrsubstans med en kolhalt på ca 40%. Det betyder att vetegrödan innehåller 8 ton kol och det innebär att grödan har tagit upp ca 30 ton koldioxid per hektar. Det rensar väl luften? Men vi får följa vad som händer. Vetet blir bröd och något foder. Kolet som går den vägen (3,2 ton) blir rätt snart koldioxid igen. Det kommer i vår utandningsluft, våra toaletter och avfallspåsar. Vi antar att halmen stannar på marken. Både halm och rötter multnar och rätt snabbt avgår 80% av det kolet som koldioxid. De 12 ton kol som gick denna vägen minskar till 2,4. Dessa är på väg att bli mull och bryts ner långsammare. Kanske 1 ton kol kan bli stabil mull som ett tillskott till marken. Men marken är levande och andas. Ett hektar normal jordbruksmark innehåller ca 50 ton kol i mullen. Det är mat för mikrober och dom andas ut koldioxid. På det viset blir det en minuspost på 600-900 kg kol beroende på mark och brukning. Så nettot för marken kan med dessa siffror bli mellan +400 och +100 kg kol. Det är detta netto som avgör klimatgaseffekten. De större flödena inne i cirkulationen tar ut varandra.
I tillägg har i odlingen använts diesel och gödselmedel mm. Det betyder utsläpp av koldioxid grundat på fossilt kol, ett tillskott till den aktiva koldioxidmängden.

Nu ser vi på gräs och idisslare.
Vi tänker oss först en äng som inte används. Gräs växer upp, tar upp koldioxid, vissnar, dör och multnar och då släpps koldioxid ut igen. Beroende på omständigheterna kan det bli en skillnad som på lång sikt påverkar mullhalten och kolet i marken åt ena eller andra hållet. Det är inte viktigt för detta resonemang. Men vi antar jämvikt.

Alltså- ängen ligger där, gör varken från eller till för klimatet. Koldioxid tas upp och avges igen. Men nu kommer det en ko och äter gräs. Det bör bli mindre gräs som multnar men i stället omsätts det av kon. Och i hennes matsmältning blir en del av kolet metan i stället för koldioxid. Och den delen är 20 ggr värre än koldioxid som växthusgas. Så småningom bryts metanet i atmosfären ner till koldioxid, och det ingår i kretsloppet. Någon anrikning av växthusgas har inte skett, men kon har belastat klimatet genom att föröka växthuseffekten hos en del av det flöde som cirkulerar.

I klimatberäkningen tar man hänsyn till denna tidseffekt, och det är nog rätt att räkna som man gör. Men korna ger ingen ackumulation i motsats till utsläpp av koldioxid från fossila källor.

Man borde kanske tänka till en gång till. Vi ska minska påfyllningen av växthusgaser, det är det viktiga. Och det är fossilkol som står för det. Är det rätt att lägga samma minskningskrav på ett flöde i cirkulationen som metan från idisslare?

Metan från den fossila industrin, särskilt kolbrytning men också naturgas-spill etc är en annan stor källa, och den är ganska ofullständigt kvantifierad. Men den ger ett direkt tillskott till aktiva klimatgaser och bidrar till ackumuleringen.

Lustgas – en annan betydelsefull växthusgas.
Lustgas är en kväveoxid, N2O. Den är mycket potent, i kg lustgas ger lika mycket växthuseffekt som 300 kg koldioxid. Lustgas är en komponent av kväveomsättning i marken. För normala åkermarker har IPCC i dag ett schablonvärde på att 1% av markens kväveomsättning blir lustgas. Det betyder 1-2 kg per hektar, ingen stor post i kvävebalansen men för klimatberäkningar ska den multipliceras med 300. Det betyder att den är en mycket betydande post i statistiken för jordbrukets klimatpåverkan. Det finns stora variationer mellan marker, år och mätningar, mycket beroende på fuktighet.
Det är inte mycket jordbruket kan göra åt denna komponent, annat än att ha så effektiv kvävehushållning som möjligt.
Lustgas bidrar inte till att öka koldioxidhalten men till att öka växthuseffekten. Det är självklart att den måste arbetas med. Men det ligger en sorts automatik: ju fler människor vi är på planeten dess mer kväve sätts i omlopp. Toalettavfall från en person innehåller ca 4 kg kväve. Lustgas avges både vid matproduktion och avfallsomhändertagande. Det är verkligen en utmaning att minska lustgas medan befolkningen växer.

GMO, Science, mull, Odling i Balans

mars 9, 2016

Ja, livet är fullt av intressanta glädjeämnen. GMO? Det är lite utmanande. Tillämpningen ska inte överdrivas och t ex kopplas till bekämpningsmedel. Men det är ett kraftfullt verktyg som ska användas med omdöme. I Science 19 febr finns en notis: ”Plant scientists: GM technology is safe.” ”Ett klart ställningstagande från växtbiologer”. Mycket av den negativa diskussionen grundar sig på en felaktig vetenskaplig rapport som drogs tillbaka. Vetenskap ska ifrågasättas, det ligger i dess natur, men det överdrives i dag. Det lär finnas de som inte tror jorden är rund, så alla är inte överens om den teorin.

Odling i Balans. Ja vad är det? Ett projekt, en förening, en praktisk utvecklingsidé? Ett tjugotal jordbruk strävar efter att kombinera ekonomi och miljö i praktiken, sedan tjugo år. Man blir imponerad när man ser vad som kan göras med den kunskap vi har. I målsättningen ingår att minimera användningen av kemisk bekämpning. För det måste vara ett mål för jordbruket.
Ekologisk odling avstår (nästan) från kemisk bekämpning, men de har så många andra begränsningar att det inte är ett hållbart helhetskoncept utom i begränsad skala. Trots det tävlar handel och samhälle om att driva komsumtionen åt det hållet. I den polariserade diskussionen går allt positivt intresse åt den sektor som producerar kring 5% av produktionen och inte är storskaligt hållbar. (Just detta är inget glädjeämne. Men för enskilda odlare har jag stor respekt och sympati).

Mull. Har tagit upp mycket av min tid och intresse ett tag. Å ena sidan ett stort engagemang för markvård och mull, särskilt internationellt. Å andra sidan svårt att se positiva effekter i många odlingsförsök. Vad är sanning egentligen? Som vanligt är den komplex. Man kanske får se vidare än till enskilda odlingsförsök.

I dag kom alltså både Science och Astronomy i min brevlåda. Vilken fröjd att följa utvecklingsområdena.Men man får också en känsla för vår utsatthet på lång sikt. Jordklotets magnetfält försvagas på lång sikt, och vi är nog på väg en stor försvagning och en omkastning av polerna om tusentals år. Nåväl, man får väl klara sig utan magnetkompasser. Men det innebär också att skyddet mot omgivande strålning minskar. Det kan bli en utmaning att ta tag i. En tröst är att detta har skett många gånger under årmiljonernas lopp och djurvärlden har klarat sig.

Uppdatering möjligheter.

december 16, 2015

Det här är dels från en konferens i Cambridge (International Fertiliser Society) dels från tidskriften Science plus något annat.

Mycket arbete pågår för att förbättra både produktion och miljö:
Jaga fosforförluster
Anpassad kvävegödsling
Fokus på markstruktur och förbättrad skördepotential
Optimering kalktillstånd
Fånggrödor, eftergrödor för förbättrad miljö och hållbarhet.

Men – en suck från en prominent forskare från Rothamsted, Keith Goulding: i England användes för lite kalk för jordbruket har svårt med långsiktiga frågor. ”Economy beats agronomy” Och detta är en knäckfråga inte bara vad gäller kalkning utan också t ex mullhushållning och en hel del annat. Mycket kunskap tas fram men kan man inte visa kortsiktig lönsamhet blir det svårt med tillämpningen. Det är ju kortsiktig konkurrenskraft som gäller i dag. Det här är ju ett tema jag nästan varit tjatig om, och det är intressant att detta kommer fram så tydligt i en internationell konferens. Det behövde lyftas mer till den ekonomisk – politiska sfären, men det är svårt att överbrygga den gränsen.

Det finns några utvecklingar.
Lokala marknader, närproducerat. Det ger möjlighet att lokala värden och miljövärden kommer in i marknaden.
Lantmännen och kanske flera ger merbetalning för en premiumkvalitet för spannmål, där produktionen följer givna miljöregler.
”Natural capital – valuing the planet”. En bok av Dieter Helm. Argumenterar för ett system där naturkapitalet får styra, inte kortsiktig produktionskostnad.

För det är ju faktiskt så att vårt globala livsmedelssystem (grunden för hela vårt samhälle) i dag har ett felaktigt och kortsiktigt styrsystem.

Vi försöker förbättra på olika sätt, t ex nationella regler, men vi har sett att det inte gick i längden. Det jag jobbar med i Framtidsodling är att ta fram förbättringar som också ger lönsamhet, win-win möjligheter. Man kommer en bit men det avhjälper inte grundproblemet att det är kortsiktig ekonomi som styr.

Jordbruket: ”Peak soil” värre än ”Peak oil”?

november 26, 2015

Odlingsmarken börjar bli knapp.
Hur hantera det i jordbruket? Mer människor och mindre jord. Vad behövs eller önskas?
1. Ökad produktion för att möta världssamhällets behov.
2. Hållbar markanvändning
3. Liten påverkan på miljön, inkl mångfald
4. Resurshushållning.
Var står vi och vilka möjligheter har vi? Till stor del är vi på rätt väg och låt oss gå in på en del detaljer. Det gäller svenskt jordbruk, och kanske nordeuropeiskt.
Jordbruket styrs av en marknadsekonomi, och i det stora hela av global konkurrens. Det blir fokus på pris och kostnader och det är en stor utmaning när man samtidigt ska värna miljö och långsiktighet. Denna huvudfråga borde ägnas större uppmärksamhet ekonomiskt och politiskt. Det skulle behövas ett WTO (World Trade Organisation) som inte bara värnar om ekonomi utan också miljö/hållbarhet.
Som tur är går flera mål att förena. Till en del hjälper samhället (EU, enskilda länder) till att med olika medel förena produktion och miljö. Men mer borde göras där. Vi har bara en planet och den börjar bli stressad. Vi har nått ”Peak soil” (marktillgången börjar minska) vilket är mer allvarligt än ”Peak oil”. Då behövs mer produktion på den mark vi har.
Men jordbruket är under dynamisk utveckling. Nya jordbruksmaskiner och brukningsmetoder är positiva för både produktion, mark och miljö. Dagens moderna växtodling ökar markens bördighet.
Fånggrödor håller marken skyddad under höst/vinter. Minskar utflöde av både kväve och fosfor.
Teknik med sensorer och GPS ger möjlighet anpassa åtgärder efter behov, också med hänsyn till variationer inom fält. Detta ökar starkt.
Vad gäller gödsling är huvudprincipen för fosfor att ersätta bortförseln. För kväve leder dagens styrsystem mot samma mål.
Bekämpning är en svår fråga. Jordbruket har minskat och vill gärna minska mer, men det har ekonomiska konsekvenser. Det pågår program på EUnivå om ”integrerad bekämpning”, men det borde stärkas med någon form av kompensation för att komma längre.
Resurshushållning. Betydande framsteg har nåtts dels genom teknik för anpassning av kväve och fosfor, och vidare genom mer energisnåla jordbearbetningssystem. En hel del diskussion riktas mot kvävegödsel som vid tillverkningen kräver energi och ger utsläpp av klimatgaser. Och visst krävs energi, men rätt använd ger den 6 ggr mer energi i utbyte som växtmassa (mer bunden solenergi). Och rätt använd ökar den kolbindning i mark (mull) med ungefär 1 kg kol per kg kväve. Det kompenserar faktiskt utsläppen vid tillverkningen. Och vidare: kvävegödsel sparar mark. Vi skulle behöva bortåt dubbelt så mycket mark för samma produktion utan kväve. Och den marken finns faktiskt inte.
Men vi behöver gå vidare:
Ett kretslopp av renad fosfor från reningsverken har börjat i praktiskt skala. Det är så ren fosfor att den används till fodermedel tills vidare. Den kretsloppsfrågan kan man nästan säga är löst.
För kväve: En bra växtodling kan producera bioenergi i skörderester (mest halm) som kan vidareförädlas till el eller biogas. Mängden kan täcka växtodlingens energiinsatser för drivmedel och kväve. Är inte ett sådant system både klimatpositivt och fossilfritt, egentligen?
På längre sikt kommer nog fossilfri kvävegödseltillverkning. Flera projekt är på gång.
GM, genmodifiering. Det är tragiskt att diskussionen hänger upp sig på tekniken. Det är som att förbjuda svetsning för att den kan användas för vapenproduktion. Flera av dagens tillämpningar av genteknik i jordbruket kan man vara kritisk mot, men det finns mycket intressant på gång t ex vad gäller resistens, torktålighet och produktkvalitet.

Ekologisk produktion är inte en lösning.
Dagens ekologiska odling håller inte i stor skala. Det ger ca halv produktion för våra stora grödor, och är ett stort markslöseri. Det är olyckligt om man tror att framtiden ligger där.
Med dagens regler har man hjälp av det vanliga jordbruket: gödsel, utsäde, foder, markbyten. Ekoodlingen står inte för sig själv, vilket man kan förledas tro av namnet.
.I Sverige är ca 5% av spannmålsproduktionen (i ton) ekologiskt producerad och ca 2% av potatisen för att ta ett par exempel. Trots all uppmärksamhet och extra stöd från samhället är det en ganska obetydlig del. Men om man räknar markåtgång eller ekonomi (kostnad) är det större på grund av större behov av både mark och pengar.
Positivt är att man inte använder kemisk bekämpning. Det vanliga jordbruket skulle behöva gå i den riktningen, och är på väg.
Det är inte fel att det finns alternativ till dagens huvudström. De som vill kan ju betala för det. Det finns nischer där det kan spela en bra roll genom att möjliggöra lönsamhet (t ex extensiv köttproduktion, grönsaker). Men om man i samhället börjar tro att den ekologiska produktionens dogmatiska regler är vägen framåt leds utvecklingen fel.
Vi behöver kombinera arbete för ekologi, miljö och produktion med kunskap, inte med dogmatik.

Siffror att fundera över

oktober 22, 2015

Lester Brown är en profil inom området försörjning, jordbruk, miljö. Länge drev han WorldWatch Instite, numera Earth Policy Institute.

Han har gjort en bok, Plan B 4.0 (2009) om hur jorden ska kunna räddas. Boken är ju inte riktigt ny, men aktuell så det räcker.

Han har satt pengar på plan B.  En summering, sifforna är kostnad i miljarder dollar per år.

Utbildning mm: 24.   Hälsa och familjeplanering; 53.

Trädplantering: 23.   Bättre markvård: 33.  Åtgärder fiske: 13.  Biologisk mångfald 31.  Vattenhushållning 10.

Tillsammans blir det 187 miljarder dollar, per år. En omöjlig siffra?

Vi kan jämföra med militärutgifterna. Den siffran är 1464. Plötsligt syns det faktiskt möjligt att vända utvecklingen. Om vi vill.

——-

En annan intressant diskussion i denna bok:

Animalier kostar mycket resurser. Men vi har mycket betesmark, faktiskt åtskilligt mer än åkermark. Och där växer gräs. Det finns inget bra sätt att utnyttja den resursen utom genom växtätande djur. Det är stor skillnad på djurproduktion baserad på gräs, halm o dyl och djur som utfodras med spannmål.

Å andra sidan lyfter han fram följande fråga: Majs ger 4 ggr högre produktion än soja. Kan det då inte vara bättre att odla majs till kalkoner som producerar protein med 50% effektivitet än att gå ner till 25% för att odla soja.

———

Några tänkvärda siffror från en ännu äldre bok: Gösta Ehrensvärds En väv av möjligheter, från 1960.

Förluster vid transport av energi, 2000 km:  Stora tankfartyg 0,8%,  pipelines  1%,  kraftledning 440 kilovolt mer än 10%.

Nu har mycket hänt på teknikfronten. Det skulle vara intressant med en uppdatering.

 

.

Tråkigt, Naturskyddsföreningen.

oktober 8, 2015

 

Med en blandning av fakta och halvsanningar fortsätter SNF att polarisera jordbruksdebatten Jag syftar på skriften ”Rent mjöl i påsen”. Jag såg lite hopp efter ett gemensamt inlägg av Johanna Sandahl (SNF) och Bengt-Olof Gunnarsson (Lantmännen) om ”Miljösmart produktion” i Land 25 september. Men i ovannämnda skrift är det bara ekologiskt som gäller. Annat är o-ekologiskt (ordet nämns flera gången i skriften) och fel.

Man säger i skriften att 5% av spannmålen är ekologiskt producerad och drar slutsatsen att det måste öka.  Men det finns flera mer relevanta slutsatser:

Det är åtskilligt viktigare att förbättra de 95 procenten miljömässigt än att öka de 5. Detta borde vara i SNFs intresse. Greppa Näringen och Odling i Balans betyder åtskilligt mer än KRAV för miljön.

Det är faktiskt märkligt att trots allt stöd från samhälle, konsumenter och media under flera decennier den ekologiska växtodlingen har så liten omfattning. För potatis är det ca 2%. Behövs ännu mer stöd? Men då vore det bättre att lägga det på allmän miljöutveckling i jordbruket. Att polarisera mer? En enkel match, men bara till skada.

Jordbruket, försörjningen, är fundamentalt för samhället. Vårt stora problem är att inget av de huvudalternativ man diskuterar, eko-produktion med dagens regler eller vanlig produktion under global konkurrens,  är hållbara och miljöriktiga. Varför är inte eko-produktion hållbar? Två punkter:

  1. Skördarna är för låga. Det globala samhället behöver mer produktion, inte mindre, ”Ja men vi kan väl ligga lågt, andra får producera”. Det är ett ohållbart resonemang. Skriften säger 50 % skörd för vete och 60-80% för havre/korn för eko-produktion. Jordbruksverkets statistik ger lägre siffror för havre/korn. Men i dessa angivelser är inte inräknat de arealer för träda och gröngödsling som ofta används i de ekologiska systemen. Så siffrorna är ännu lägre.
  2. Eko-produktionen har betydande stötta från det vanliga jordbruket (gödsel, foder, markbyten). Utan en omvärld av vanligt jordbruk skulle ekoproduktionen sjunka ännu mer. Det finns rapporter om detta (Jordbruksverket). Det tydligaste och mest aktuella beviset är dock eko-sektorns reaktion på EU-förslag om skärpta regler om detta. ”Det slår undan benen på vår ekologiska produktion”. Man fick behålla sin stötta.

En tråkig utveckling är på gång:  En liten, för försörjningen och miljön i stort nästan betydelselös sektor, får allt miljöintresse, medan de 95 viktiga procenten föraktfullt lämnas åt sitt öde i global konkurrens, för att inte säga förtalas. Är det verkligen i miljöns och naturens intresse att främja denna utveckling?

Skriften kan inte undgå att nämna framsteg inom kvävestyrning mm. Man nämner dock inte odlingssystem med fånggrödor eller reducerad jordbearbetning. Vi håller på att utveckla ett helt annat jordbruk än det vi hade för 20 år sedan. Av allt att döma håller vi nu på att öka mullhalterna i växtodlingsjordbruket genom ökade skördar, bättre skörderestbehandling och management. (Jag syftar då inte på den aktuella rapporten om ökade mullhalter i allmänhet).

Skriften refererar en del av mina arbeten om kväve. Och enbart ekonomisk kvävestyrning är problematisk. Men vi är på väg mot en mer ekologisk, baserad på grödans aktuella behov. Skriften tar upp de problem jag såg. Men man förbigår helt det jag rapporterar om att kvävegödsling befrämjar mullhalten. I svenska försök binder kvävegödsling ca ett kg kol per kg gödslat kväve. Det uppväger faktiskt tillverkningsutsläppen för kväve.  I stället trycker skriften på mullhaltsminskningen under slutet av 1900-talet, och slutsatsen blir att det vanliga jordbruket utarmar jordarna. En helt felaktig slutsats i dagens läge.

Skriften framhåller sambandet med djurproduktion på gården eller närområdet. Och visst är det önskvärt. Men skulle vi ha 0,6 djurenheter per hektar (en hygglig ekologisk balans) på 2,5 miljoner hektar blir det 1,5 miljoner djurenheter. 2014 var det totalt ca 1 miljon i Sverige. Samtidigt bör vi minska på animalier av flera skäl, också enligt skriften.  Det hela går inte riktigt ihop.

Jordbruksproduktionen har problem med dagens kortsiktiga globala marknadspolitik. Det skulle behövas motåtgärder på olika nivåer, alltifrån WTOs sätt att fungera till lokala marknader.

Framtidens jordbruk har möjligheter att bli både klimatpositivt och fossilfritt, och detta kombinerat med en hög produktion som försörjer världen, åtminstone 9 miljarder. Vi har redan kunskap för detta. Man skulle önska att vi åtminstone inom Sverige kunde samarbeta om en kunskapsbaserad utveckling (utan fundamentalistiska murar) som gynnar också miljö och hållbarhet. Låt oss anknyta till det som inledningsvis nämndes om Land 25 september

Miljövårdsberedningen seminarium

september 29, 2015

Faktiskt en riktigt bra dag.

Varför var den då bra. Sammanfattningsvis drogs följande slutsatser:

Höga skördar och effektiv produktion är bra ur klimatsynpunkt.

Vktigt att arbeta med skördegapet (skillnaden mellan möjlig skörd och praktisk skörd).

Viktigt arbeta med utveckling av bra och uthålliga odlingssystem

Effektivisering av olika slag viktigt, från sensorstyrning till effektiv förädling.

Alltså: Hållbar intensifiering, vilket också nämnde

Gårdsnära försök borde utvecklas.

Hela övningen var utvecklingsbetonad. Jag tror knappt ordet ”ekologisk odling” nämndes. Högre produktion och effektivisering var nyckelord., men det är underförstått att detta ska göras på ett ekologiskt sätt i ordets rätta betydelse.

 

Men den allmänna framtidsteckningen var mörk. SLU arbetar med 4 scenaria:

1.En överexploaterad värld (Business as usual. Det är ju det vi har)

2.En värld i balans (för 8 miljarder, vilket redan är överspelat). Sustainable intensification + teknisk och social utveckling.

3.Ändrad maktbalans i världen. Kina och Indien m fl tar över. Vi  i Europa får ev producera mat

  1. En fragmenterad värld. Svaga institutioner. Storföretag (och kanske grupperingar som ISIS,min anm) styr.

Det finns ju bara ett alternativ att jobba för, nr 2, vilket vi ju gör. Men det är trögt. Men antagligen går vi mot 10 miljarder. Och 3, kanske 4 graders temperaturhöjning. Det kan innebära 1 m  högre havsyta. Många miljoner människor (Nildeltat, Asien) måste flytta på sig. Vart? Tidsskala 100-200år.

För Sveriges del:

Varmare. Torrare somrar, blötare höst-vinter.  Men vi är fortfarande begränsade av en lång mörk period.( Vidare finns en möjlig risk att Golfströmmen avtar vilket får mycket stor betydelse, men detta nämndes inte.)

Vi kommer att behöva all vår åkermark.

Jag vill gärna bidra med en mer optimistisk utvecklingsbild. Det får bli ämne för nästa post.

 

 

Svensk växtodling kan producera fullt och bli fossilfri och klimatpositiv med den kunskap vi har.

augusti 24, 2015

Om möjlig jordbruksutveckling.

Att en utveckling är möjlig betyder inte att den sker.

Jordbruket arbetar i och styrs av en kortsiktig ekonomi. Det ger betydande begränsningar. Men det skadar inte att diskutera de ”agronomiska” möjligheterna bortsett från denna begränsning. Det kan vara ett sätt att få en modifiering.

Men låt oss börja med de mål eller krav som finns.

Huvudmål för framtiden, fokus växtodling.

Högre produktion. Behoven ökar. Markresursen är nästan fullt utnyttjad. ”Peak farmland” är nog allvarligare är ”Peak Oil”. Visst får vi prioritera om både konsumtion och produktion, men kraven på produktion kommer vi inte ifrån. Kvalitetsfaktorer innefattas i detta.

Hållbar odlingsmark. Mullhalt, erosion, struktur.

Klimatfrågan: lägre utsläpp. Kan vändas till positivt. Rentav fossilfritt.

Utsläpp av kväve och fosfor.minimeras  Det innefattar effektivt fosforkretslopp.

I tillägg bör nämnas biodiversitet och ”kemikaliesäkerhet”.

Kommentar:

Energi är inte med ovan. Den frågan övertrumfas av klimatet. Kretslopp i allmänhet inte heller. Det ser jag faktiskt som underordnat klimat och utsläpp.

Vad vet vi eller tror oss veta?

Höga skördar

Höga skördar är i princip (i våra trakter) positiva för marken (mullhalt, struktur) och troligen indirekt för minskat fosforutflöde. Kvävet kan vara en riskfaktor och måste anpassas och helst kompletteras med ett skyddsnät i form av fånggröda.

Fånggröda, ”eftergröda”,

Fånggrödan ska fånga kväve på hösten. Det kan ibland innebära mycket svag utveckling på grund av kvävebrist, men den fyller ändå sin uppgift. Om man ser ”fånggrödan” som en produktionsgröda kan man kalla den Eftergröda.  Eftergrödan kommer efter huvudgrödan (t ex spannmål) och kan producera växtmassa under tre effektiva månader aug-okt. Med ett visst kvävetillskott kan det bli 3000-5000 kg torrsubstans. Det kan skördas (foder eller biogasråvara), det kan brukas ner (sen höst eller vår) som ”gröngödsling”.  Såväl fånggrödor som eftergrödor bidrar starkt till mullförsörjningen och kan ersätta halmnedbrukning. Halmen frigörs då för energiändamål. Vi kan därmed producera råvara för bioenergi utan att inkräkta på den normala produktionen. I själva verket stärks denna.

Att bevaka: P-utsläpp från övervintrande grödor.

Energiförhållanden.

En normal spannmålsväxtföljd med medelskörd på 6000 kg har normalt en energiinsats på 2500 kwh (diesel+gödsel+allmänt). Det kan skördas ca 3000 kg halm.  Dess praktiska energiinnehåll är ca 2,5 kwh/kg, totalt alltså 7500 kwh. I en välanpassad biogasproduktion ger denna halm 2500 kwh raffinerad biometan. Därmed kan insatsen av fossilenergi betalas tillbaka med likvärdig produkt.

Nettoförbrukningen av fossil energi är noll.  Fossilfritt?

Vi får också en nettobindning av växthusgaser, ett klimatpositivt system, åtminstone några decennier tills marken antagit ett nytt jämviktsläge..

Att bevaka: ammoniakavgång från biogödsel.

 

Reducerad bearbetning.

Under stark utveckling. Är positiv för mark, utsläpp, klimat.

 

Precisionsodling.

Under stark utveckling på olika fronter. En viktig trend som påverkar alla mål.

 

Utförligare diskussion av några frågor.

Kostnader.

Denna fråga ses ibland som en stor begränsning för utvecklingen, t ex av kretsloppsfosfor. Men man bör inte tillämpa kortsiktig konkurrensekonomi på framtidsutvecklingar.

För fosfor tillämpar vi nu i stort sett en ersättningsprincip. Vi tillför vad som förts bort. 6 ton vete innehåller 18 kg P, värt i dag ca 360 kr, 0,03 kr per kg vete. Prisintervallet för vete kan variera mellan 1,50 och 2 kr/kg. Spelar det någon avgörande roll för jordbruksekonomin om fosforpriset fördubblas? Knappast, men det betyder oerhört mycket för tillgången på reserver eller möjligheten att utveckla kretslopp.

För kväve har vi praktiska exempel från skatterna, som inte påverkat särskilt mycket. Vad gör ett fördubblat kvävepris? 6 ton vete innehåller 120 kg kväve, värt 1200 kr. 0,20 kr per kg. Det känns mer än för fosforn, men är inte helt avgörande. Om man får ett utbyte av 25 kg skörd per kg N får man 40-50 kr för satsade 20 vid ett fördubblat kvävepris. Det är fortfarande god utdelning men man får en större försiktighet, en viss men inte avgörande skördeminskning.

För perspektiv: Bensinen i USA kostar dubbelt mot i Sverige. Självklart ser amerikanen en katastrof om man skulle fördubbla priset.  Har vi en sådan katastrof?

 

Kväve, ammoniak.

Kväve är en motor i produktionen, det märker inte minst ekologiskt jordbruk som gör allt för att få in tillåtet kväve i systemet.

Kväve kan sägas vara virtuell mark. Mineralgödselkväve beräknas stå för hälften av den globala växtproduktionen.

Kvävetillverkningen använder i dag 2% av världens energiförbrukning och ger betydande växthusgasutsläpp. Dock kan man säga att rätt kväveanvändning inte är en konsumtion, det är en investering som avkastar 6 ggr mer i fångad solenergi. Så för att spara energi är just kvävetillverkningen det sista man skulle ge sig på. Vidare är det så att rätt anpassad kvävegödsling ökar mullhalten och därmed binder kol. I svenska försök kan det kvantifieras till ett kg kol per kg kväve. Det neutraliserar utsläppen vid tillverkningen. Detta brukar dock inte komma in i miljöanalyser.

Detta är en tankekedja. En annan:

Om det är så att vi av klimatskäl ska stänga ner användningen av fossil energi, vad händer då med kvävet och jordbruket?

För att tillverka ammoniak behövs bara energi, vatten och luft. Att det är naturgas i dag beror på att det är effektivt och billigt. Jag har själv sett en ammoniakfabrik som drevs med el (Glomfjord, Norge på 1980-talet). Energin kom från Svartisens jökelälv.  Det finns många jökelälvar i världen.

Ett svar gavs tidigare här: vi gödslar en vetegröda och använder halmen för att ge energi för bl a det kväve som användes.  Det medger full normal produktion av 6 ton kärnskörd och ett uthålligt läge med fånggrödor och reducerad bearbetning. Utan kvävegödsel skulle vi fått 3-4 ton vete. Det är en rätt försiktig räkning, förbättringsmöjligheter finns.

Det finns också andra möjligheter till fossilfri kvävegödsel. Eldrift, som gick på 1980-talet går fortfarande. Dyrare? Kanske det. Men inte värre än att det fungerar. Och kvävegödsel ska inte vara alltför billig.

Mycket sker på solenergifronten. Allt effektivare och billigare solceller. Med dagens siffror får jag det till att solenergi i Sverige skulle kunna ge el motsvarande kanske 5 kg N per kvadratmeter som ammoniak per år. Om en 100-hektars gård har en yta solpaneler motsvarande gårdsplanen kan man leverera el som motsvarar energin för kvävegödseln. Och vad kan man inte göra i sydligare nejder? Och utvecklingen fortgår.

Det finns också utvecklingar av ny ammoniakteknologi. Minst 2 olika alternativ som siktar på mer energieffektiva och enkla metoder som kan göras mer småskaliga.

Som en kontrast till dessa tekniska utsvävningar måste nämnas att biologisk kvävefixering kommer att spela större roll.

En sammanfattning om fossilfri kväveförsörjning.

1.

Kompensationsprincip. Nödvändig i ett övergångsskede.

Fossilproducerat kväve används, men kompenseras av biometan eller el från jordbruket. Principen används ju för el och kolutsläppskvoter. Kräver systemuppbyggnad för biogas eller lokala energiverk. Restprodukter i kretslopp.

Inkräktar inte på normal jordbruksproduktion, vilken snarare främjas, liksom flera miljömål. Ger koluppbyggnad i marken.

2.

Ammoniakfabriker baserade på biogas eller el från olika icke fossila energikällor..

Möjligt, men en trög tung industriomställning internationellt

3.

En ny lokal ammoniakindustri byggd på nya principer kan växa fram.